Nu är det morgon...
Efter att ha kört i klart väder några minuter möter jag dimman som en vägg. Med ens blir världen instängd, trång och osynlig. Där befinner jag mig och försöker att ta mig framåt. Osäker på vad jag skall möta. Osäker på vad jag skall göra. Eller om jag skall bli påkörd och överkörd.
Osäkerhet – ett tillstånd som kan vara värre än något annat. Osäkerhet bland andra människor, vem är vän, vem är ovän? Osäkerhet på arbetet, vad förväntas av mig, hur skall jag göra för att följa med? Osäkerhet i familjen är kanske det allra värsta. Hör jag hemma här? Är jag älskad?
Så händer något som kan kännas värre än att bli påkörd av en bil. Något som gör illa, som sårar och förstör. Du kanske blir omkullsprungen av dem som har bråttom, dem som tar sig fram på ett självklart sätt. Eller av dem som ser dig som ett hot, obekväm och besvärlig.
Men det kan också – i bästa fall – hända att du får veta av din omgivning, av din familj, vänner och arbetskamrater att du tillhör, du har en självklar plats bland alla andra.
”Nu är det morgon, dimmorna lyfter, fågelsång över vaknande jord. Tacka för sången, tacka för ljuset och ljusets källa som är Guds ord.”
Oavsett vilket så lättar dimman. Osäkerheten försvinner och du vet hur det ligger till. Frågetecknen, både de svåra och de lätta, rätas ut och du får hantera dem. Du kan ta tag i svårigheterna när du vet vilka de är. Och du kan vila i lättnaden över att frågorna du hade har fått svar.
Allt är bättre än dimma. Allt är bättre än osäkerhet.
Ljuset och morgonen kommer, i naturen, i livet. Dimmorna lyfter och det blir lättare att andas. Lättare att hantera livet.
