Jag mötte Sergel, jag mötte da Vinci, jag mötte Hasse i Kastlösa

Två års abstinens från de annars regelbundna uppehållen i hans andra kulturella grogrund, Paris – Venedig, har satt spår. Nu exploderar hans uppdämda energi i en stor utställning i Kastlösa Kulturkvarn, där han fyller hela övervåningen med teckningar, målningar och några collageantydningar.

Hasse Svensson har i ett antal år avstått från att delta i Konstnatten och Skördefesten, men nu gick det inte längre. Han bara måste möta sin publik, ty den är ena halvan av hans konstnärliga koncept, som är just presentationen av koncept, som i sin tur består i att ställa betraktaren inför tolkningsgåtor som han själv har sin egen lösning på. Hans överblick över konsthistorien är monumental och den lyssnare till hans berättelser som får namnen Münchhausen och H C Andersen i tankarna får skylla sig själv och går miste om något.

Det är populärt att skriva att tavlor har eller bär på en berättelse. Hasse Svenssons helabstrakta målningar – han kan annat också – har en tendens att bära på många olika berättelser, allt efter förutsättningarna hos betraktaren, som inte alltid vill eller kan hänga med i alla ”blinkningar” och konsthistoriska ”hommager”. Konstnärens egen berättelse finns alltid där, och som god pedagog delar han gärna med sig av den när han själv är närvarande. För mig som vid det här laget är en ganska van konstbetraktare, är det ibland lättare att hänga med, ibland svårare. Ibland känner jag som om jag stod inför Fermats retfulla gåta utan chans att lösa den. Detta teorem är idag visserligen löst, men ändå. Konstnären har arbetat in en lösning i sina verk som försmädligt glider mig ur händerna som tvålen i badkaret. Jag får då nöja mig med att hitta en egen berättelse. Och med den kan man också leva. Och hitta på nya versioner av.

”Strindberg och Baertling” klarade jag stolt av, det var en baggis. Och i teckningarna, som inte på samma sätt är konceptuella, såg jag både Sergel, Ehrensvärd och venetianska fågelmasker, antingen de fanns där eller ej. Och da Vinci. Och den korsfäste Kristus, mer eller mindre antydningsvis. Det är ju jag betraktaren som har avgörandet. Ett av alla tänkbara sådana.

Hasse Svensson kallade sig själv skämtsamt för ”post-dadaist”. Jag kallar honom konceptkonstnär och, för att få med en touche av det franska, något av en ”agent provocateur”. Och hoppas att jag får mothugg. En diskussion vore stimulerande.

Utställningen finns på plats enbart under Skördefesten, så det gäller att passa på.