Kärleken är en subjektiv saga

KRÖNIKAN

Det var många år sedan jag och min väninna var rörande överens, i ett av våra utredande samtal, om att kärlek är någonting subjektivt. Allting som sker i en relation är färgat av ens egna känslor.

Om man tycker sig uppleva att en kyss är het och vibrerande är detta absolut ingen garanti för att den man kysser skulle uppleva det likadant. Det behöver i och för sig inte vara odelat negativt för det kan ju ändå vara ett gemensamt utbyte, även om innebörden i kyssen inte betyder exakt samma sak för båda parter. Men det kan också bli en förödande besvikelse när man upptäcker att man helt plötsligt talar olika språk. Att det man kände faktiskt bara handlade om en återspegling av sina egna känslor.

Det var sommar, vi var på östra sidan av Öland och ända sen min tonårstid hade jag släpat mina romanser till denna vackra plats. Jag var förälskad och levde fortfarande i tron om att passionen kunde vara i evighet. Barnen lekte i sanden, jag och min kärlek vadade ut i vattnet. Luften dallrade av hettan och solen sken ivrigt på min mustigt bruna hud. För att stoltsera med min nyinköpta bikini gick jag lite före. Med lätt svankad rygg svingade jag med armarna så att mina höfter gungade lite extra. Måsarna skrek ut sin vida lust och havet svarade gäckande med ett hemlighetsfullt kluckande. Så vände jag mig om, smidigt, viktlöst dök jag ner i vattnet för att sedan skjutas upp likt ett kuttersmycke framför min älskade. Saltvattnet droppade från min halvöppna mun och jag såg på honom med en honkatts vilda blick.

– Du, sa han dröjande.

– Ja, svarade jag hest och förväntansfullt.

– Ska vi käka pizza till middag? Fast det blir så dyrt att köpa färdig. Kan vi baka egen tror du? Fast då tar det tid med jästen förstås... Tar det kortare tid med sån här, vad heter det, torrjäst?

Så minns jag än en gång hur det var. När jag och min väninna låg på varsin soffa, stoppade i oss godis och dinglade obekymrat med fötterna på armstöden. Unga, men med en otrolig medvetenhet konstaterade vi detta kalla faktum, att kärlek är någonting subjektivt. Någon av oss hade gjort slut med någon vars namn jag inte minns. Med slitna jeans och snusnäsdukar i håret och munnarna fulla av sura Colanappar sjöng vi med i Mats Ronanders låt ”För kärlekens skull” med den visshet vi just fått erfara. Precis som om jag inte lärt mig någonting av livet satt jag, över tjugo år senare på ett övergivet utedass, någonstans på östra sidan av Öland med halv täckning på mobiltelefonen.

– En jävla pizzadeg fattaru! Är det såhär det ska vara? Då vill inte jag! snörvlade jag med luren tryckt mot örat.

Med håret stelt av saltvatten och flagande näsa sved tårarna som eld när de när de flödade ut på mina rödbrända kinder. Min väninna lyssnade, som alltid, tålmodigt på när jag hulkandes berättade om hur jag blivit lurad i hela mitt liv av både Askungen, Törnrosa och Snövit! Det blev inget kungarike för mig. Prinsen hade förvandlats till en groda.

– Är det så, att det enda som står till buds är de sju små vedervärdiga dvärgarna? kved jag ömkande och snöt mig i bikinin.

Så rofyllt det är i gryningen, spindlarnas bon är som spunnet socker mellan enebuskarna och jag sitter på en trapp. De första strålarna skär igenom daggdropparna, en miljon tårar som solen ska trösta. Det prasslar till i gräset och en padda kravlar fram.

– Jag tänker inte kyssa dig heller! sade jag.