Walle och vindkraften - hur naiv får man vara?

I Ölandsbladet den 30 november finns en insändare av Walle Dickson om vindkraft som förtjänar att bemötas. Dickson ger här utryck för en idealistisk, om än naiv, inställning i energipolitiken som han i och för sig förtjänar respekt för. Men han har tyvärr bortsett från en del annat som han borde ha lyft fram.

Motståndsgruppen mot de planerade sex jättelika vindkraftverken vid Albrunna är mycket stor och utgör en representativ blandning av hel- och deltidsboende på ön och då inte bara i de planerade verkens närområde. Den innehåller såväl personer som är principiellt för vindkraft som sådana som anser att verken är en överskattad resurs i energipolitiken och som därtill oftast gör mer skada än nytta. Vi tar alltså inte ställning i den energipolitiska debatten utan vi vänder oss bara mot de aktuella föreslagna verken som är både för stora (tre gånger högre än Långe Jan och befintliga snurror) samt placerade på olämpligast tänkbara ställe i landskapet. Dickson skriver om industrimark, men det är i luften problemen ligger. Hade man bara gjutit sex fundament på de aktuella platserna hade det knappast blivit några negativa effekter för landskap och fåglar. Men att mitt i Sveriges största stråk för flyttfåglar – tiotals miljoner om året – placera dessa mastodonter är lindrigt sagt oetiskt och oansvarigt. I det angränsande Natura 2000-området Stora Alvaret häckar också havs- och kungsörn, brun- och ängshök samt stenfalk, samtliga upptagna i Bilaga 1 i EGs Fågeldirektiv. De häckar alla tillräckligt nära för att löpa stor risk att förolyckas mot rotorbladen. Och bara av detta skäl är verken inte tillåtliga enligt Miljöbalken. I sammanhanget förtjänar det också att påpekas att det under senare år, från bl,a.. Gotland, Norge, Spanien, Bulgarien och USA framkommit nya synnerligen oroande forskningsresultat om vindkraftens påverkan på stora rovfåglar. Så har man t.ex. i Spanien beräknat att vindsnurror hittills har dödat eller lemlästat mellan 1000 och 2000 gåsgamar. Det har också kommit fram att höga verk är mycket farligare än låga, t.ex. sådana som redan står på Öland.

Vad gäller Världsarvet så har ICOMOS, det expertorgan som åt UNESCO utvärderar förslag till nya världsarv, i somras gett ett entydigt negativt utlåtande om de planerade verken som man anser står i direkt strid mot Världsarvet. Riksantikvarien Lars Amréus har också kraftfullt stött ICOMOS i denna fråga. Och med all respekt för Dickson så får man nog tro mer på dessa bedömningar…

Rekommendationen om att förhandla med O2 (och Cementa som faktiskt står för hälften av de planerade verken) om en kompromiss uttrycker en väl naiv inställning. Det har flera (bland andra SOF Sveriges Ornitologiska Förening)  försökt sig på med minst sagt blygsamt resultat. Företagen ifråga har inte vikt en tum.

Vad Dickson också har missat är att vi i motståndsgruppen ju faktiskt föreslår två fullt gångbara kompromisser, båda fossil- och kärnkraftfria. Antingen lägger man de sex verken i den befintliga vindkraftparken rakt utanför Cementa i Kalmarsund. Där finns det fortfarande plats och området är ett riksintresse för vindkraft, vilket inte Ölands fastland är. Det andra alternativet är att istället bygga en solkraftanläggning nere på redan påverkad industrimark i kalkbrottet. Båda lösningarna är enligt våra tekniska konsulter fullt möjliga. De kostar uppskattningsvis dubbelt så mycket, men det är Ölands unika landskap och fåglarna värda.

Stig Holmstedt

Halvårsboende i Mellstaby och en av dem som bidrar till att vi fortfarande har kvar en service och en massa tjänsteföretag på södra Öland