Varför tiger nästan alla kommunens politiker om vindkraftverken på Södra Öland inför valet?

I Ölandsbladet den 12 juni ställde jag till de politiska partierna i Mörbylånga fem frågor om vindkraft på Södra Öland, främst fokuserade på de sex planerade 130 meter höga verken vid Albrunna samt kommunens vindbruksplan. I juli svarade miljöpartiet på ett i huvudsak mycket bra sätt i tidningen. Man är för vindkraft, men "inte var som helst och till vilket pris som helst." och därmed emot Albrunnaverken och för att vindbruksplanen ses över. Det var modigt av mp som ju annars är riksdagens mest vindkraftvänliga parti. Övriga partier har dock varit desto fegare - inte ett svar från dem, vare sig i ÖB eller i min privata mailbox. Varför de normalt vindkraftskeptiska m och fp tiger kan man undra över. Centern har jag däremot inga illusioner om. Det är, åtminstone utanför storstäderna, i första hand ett smalt intresseparti för markägare och det är förstås i den egenskapen de är för höga vindkraftverk även i Världsarvet. Varje markägare få ju förvisso en rejäl slant för att upplåta sin mark för ett verk. Eftersom socialdemokraterna, som varit delade i Albrunnafrågan, ibland hänvisat till vad som sagts/inte sagts på Världsarvskommitténs möte i somras vill jag understryka följande: UNESCO har givetvis inte fört upp världsarvet på hotlistan ännu. Det finns ju inget hot i deras mening förrän verken är beslutade. Så är ännu ej fallet eftersom den juridiska processen med att ca fyrtio personer överklagat pågår. Det som har hänt är att deras expertorgan Icomos international har svarat på en remiss från Unesco. Remissfrågan var förenklat: Vilken är er bedömning av det öländska världsarvets status om vindkraftverk med föreslagen höjd byggs ? Svaret blev förenklat: Då är risken hög att motiven för detta världsarv faller. Riksantikvarien har i brev till kommunen varnat för att “ICOMOS kommer med största sannolikhet inte att ändra uppfattning". Riksantikvarieämbetet är central statligt ämbetsverk för världsarven i Sverige. Ingen i landet kan bättre än det bedöma situationen. Lokala tolkningar torde ha föga värde. Det är inte bara Sverige som riskerar att mista ett världsarv på grund av vindkraftsetableringar. Den berömda kyrkan Mont-Saint-Michelle på en ö utanför Normandie är ett världsarv sedan 1979. Tre stora vindkraftverk planerades på 17 km avstånd. En liknande varning som Sverige fått fick franska myndigheter att deklarera en undantagszon runt detta världsarv och inhibera givna tillstånd. Brända av smäleken att ha förlorat ett världsarv i (Dresden) har tyska myndigheter förbjudit etableringar som t.ex. vindkraftverk som kan hota deras övriga världsarv. Det som nu synes kunna rädda världsarvet Södra Ölands odlingslandskap är att svenska domstolar förklarar kommunens beslut om bygglov och/eller försiktighetsmått för ogiltigt. Eller förstås att Cementa och O2 (numera Ox2) väljer att inte bygga. Deras varumärken kommer rimligen att solkas avsevärt genom skulden för ett indraget världsarv. Och företagen kommer förstås att skylla på kommunen som gett tillstånd. Stig Holmstedt, Mellstaby