Rädda Kolstad

Som uppvuxen i Nydalaområdet har jag full förståelse för den indignation som Örjan på Solbacka och många Borgholmsbor känner inför Kolstads skisserade framtid.

Hela planen bygger på den felaktiga premissen att Borgholm står inför en omedelbar och explosionsartad expansion där tomtmark måste tas fram till varje pris. I allmännyttans namn drar man sig inte ens för att expropiera Solbackas bästa åkermarker. Tanken går osökt till Stalintiden i forna Sovjet. I en demokrati måste det finnas andra metoder för att lösa markproblem.

Självklart måste varje kommun ha en buffert för framtida permanentbebyggelse och industri. Nu finns det 5-6 redan planerade områden så det finns inget akut behov av utvidgning i Kolstadsområdet inom överskådlig tid.

Två delar av planen funderar man över. Det först är den halvcirkelformade ringväg som ska gå från en ny rondell vid Kungsgården, stryka förbi Rosenfors, passera mellan Solbacka och Månbacka för att sluta vid rondellen vid norra infarten. Här tänker man leda tillbaka trafiken till 136-an via tre påfarter. Vad är det för mening med detta, speciellt som det stora trafikproblemen finns i Köpingsvik. Totalt rör det sig om 5-6 dagar per år som då trafikproblem uppstår. Under de andra 360 dagarna är vägkapaciteten fullt tillräcklig. Om man vill lösa problemen även för dessa 5-6 dagar krävs ett gigantiskt projekt med flerfiliga förbifarter.

Det andra man fundrar över är siffran 650 nya tomter som måste fram inom en 25-årsperiod. Varifrån är denna siffra hämtad? Ser man tillbaka 50 år i tiden har Borgholm vuxit med ca 400 nya tomter. Industritillväxten består av fåmansföretag inom bygg- och servicebranschen. För permanentbebyggelse och industri finns det i dagsläget en tillräcklig buffert. Man måste däremot styra upp fritidsbebyggelsen, som arkitekt Westerlund påpekade, på ett helt annat sätt. Man kan inte sälja ut mark till privata exploatörer för då har man tappat all kontroll av markanvädningen. Det kan inte vara nödvändigt att lägga fritidsbebyggelse i stadens omedelbara närhet. Öland har en enda unik resurs och det är den säregna men ömtåliga naturen dit naturligtvis även odlingslandskapet räknas. Här måste man gå oerhört varsamt fram och inte offra oersättliga värden för kortsiktig vinning. Förstör man det Öländska landskapet har vi inget att erbjuda vare sig nu eller i framtiden.

Tommy Seeger