”Paralleller mellan Gärdslösa prästgård och Skäftekärr”

INSÄNDARE

Undertecknad har under några år haft förmånen att vara aktiv inom Skäftekärr ekonomisk förening och som tidigare mångårig sommarölänning har jag också kunnat följa utvecklingen på Skäftekärr från ”åskådarplats” sedan tidigt 70-tal.

När nu diskussionen pågår om Gärdslösa Prästgård och dess framtida öde så kan jag inte låta bli att komma med några reflektioner kring den utveckling vi sett på Skäftekärr och vad vi eventuellt kan se för paralleller till Gärdslösa Prästgårds nuvarande situation och framtid. En hårt komprimerad beskrivning av Skäftekärrs historia skulle kunna se ut så här:

Huvudbyggnaden med jägmästarbostad, revirförvaltning och skogsskola byggdes på 1860-talet, parken med sina många exotiska träd anlades årtiondena närmast efter. Ölands revir upphörde i början av 1970-talet. Staten som i alla år ägt Skäftekärr ombildade Domänverket till Assi Domän. Under 90-talet hade detta företag som inriktning att avveckla allt som inte var rationellt skogsbruk, bl a sådana ”onyttiga” enheter som Skäftekärr. Fastigheten bjöds ut till försäljning och var snubblande nära att säljas som ”sommarstuga” till någon privatperson.

Lyckligtvis samlade sig ett stort antal personer och bildade Skäftekärr ekonomisk förening (med Intresseföreningen Ölands Norra som initiativtagare). Sjuhundra delägare satsade tillsammans en miljon kronor och ytterligare pengar lånades så att man kunde köpa Skäftekärr i mitten av 90-talet. Under en tioårsperiod kämpade föreningen på med en rad olika aktiviteter. Flera aktiviteter har gett synliga resultat, såsom den rekonstruerade järnåldersbyn, som kommer att vara ett av Ölands intressantaste besöksmål framöver. Andra aktiviteter har gett ”osynliga” resultat i form av kompetensutveckling för människorna i bygden, flera idag verksamma som företagare.

Under senare år har staten, nu i Sveaskogs skepnad, fått en ny (och bättre!) inriktning för sitt skogsinnehav, bl a genom att stora arealer avsatts till Ekoparker. När Ekopark Böda bildades häromåret passade det gamla anrika Skäftekärr perfekt som inkörsport och nav i ekoparken och staten (läs: Sveaskog) köpte tillbaka Skäftekärr från den ekonomiska föreningen. Skäftekärr var nu tillbaka i moder Sveas trygga famn och där hör Skäftekärr hemma! Sveaskog har de senaste två åren gjort en enorm upprustning av huvudbyggnaden, något som den ekonomiska föreningen inte hade penningmässiga muskler till. Tack vare en visionär pionjärinsats med hinkvis med blod, svett och tårar och tack vare att staten fått en ny syn på sitt skogsinnehav och på sin egen skogshistoria så räddades Skäftekärr till kommande generationer.

Och vad har detta med Gärdslösa Prästgård att göra? Parallellen är ganska tydlig. Kyrkan är inne i en utvecklingsfas där man avvecklar fastigheter som inte längre behövs i den dagliga kyrkliga verksamheten – t ex prästgårdar som ingen präst vill eller kan kan bo i. Imorgon (eller kanske redan idag) sitter man också i samma läge beträffande själva kyrkobyggnaderna, som torde höra till de lägst utnyttjade samlingslokaler som finns. Jag känner stort medlidande med de kyrkliga samfälligheter som sliter med stagnerande intäkter och stora fastighetskostnader. Att många prästgårdar sålts och kommer att säljas är oundvikligt och i de flesta fall bara bra, när nya ägare kommer till och tar över underhåll och drift. För att nu återgå till Sveaskog så har ju många kronotorp sålts och ingen sörjer väl över det.

Men då kommer vi till frågan: Vad kommer vi i framtiden att säga om alla prästgårdar, inklusive de med stora kulturhistoriska värden, är sålda och skingrade? Vad skulle vi idag ha sagt om Skäftekärr hade varit en privat sommarstuga med stängda grindar? Min insändare mynnar ut i några frågor: När vaknar insikten inom kyrkan att något av den gamla prästgårdsmiljön bör räddas kvar inom kyrkan? I fallet Skäftekärr tog det ungefär tio år för en ny insikt att växa fram hos ledningen inom statens skogsförvaltning. I fallet Gärdslösa Prästgård och andra likvärdiga objekt? Observera att insikten måste finnas på samma ställe som de ekonomiska resurserna, d v s högt upp i den kyrkliga pyramiden och inte på lokal nivå där penningnöden är stor idag och torde bli ännu värre framöver. Vem ska rädda Gärdslösa Prästgård från nu och till den dag i framtiden då ovannämnda insikt vuxit fram inom kyrkans högsta ledning?

Esa Ateva, Byxelkrok