”Lägg ner folkdomstolen på norra Öland”

INSÄNDARE

I höstas anhölls en god vän till mig av polisen. Han misstänktes ha begått ett mycket allvarligt brott. Två personer omkom i en brand i Byxelkrok och min vän misstänktes ha anlagt branden. En ryslig historia som inte lämnade någon oberörd. Tidningen Expressen skrek ut nyheten med fotografi på de avlidna på sin löpsedel och brottsmagasinet Efterlyst tog upp fallet med kommentarer från polisprofessorn. Motiv och indicier blandades och gavs. Allmänheten spekulerade och lokalmedia följde upp med nyheter allt eftersom utredningen fortskred.

Mot min vän och hans familj, som i branden miste nära anhöriga, vändes blickarna. Många vände också bort blickarna. Anhållande följdes av häktning och omhäktningar. En familjs tillvaro splittrades när pappan till barnen, sambon till mamman, på lite mer än ingen tid alls, ryktes bort från ett vanligt vardagsliv till en tillvaro i fångenskap och isolering. Omställningen måste ha varit enorm för en person som i hela sitt liv levt i frihet och själv kunnat bestämma över sin tid – till en tillvaro som saknade varje form av frihet. Min vän var nu fånge och genomlevde tiden under de strängaste restriktioner. Inga som helst direktkontakter med omvärlden eller besök. Till en början inga tidningar, ingen radio eller TV. Ingen kontakt med familjen utom långsamtgående post. Ingen tillgång till det som för alla är vardagliga självklarheter. Värst av allt måste varit frånvaron och saknaden av sambo och barn. För att inte tala om ovissheten för familjen som lika ofrivilligt blivit skild från familjens stora trygghet.

Jag satt och tänkte på min vän den där dagen när jag var på väg hem. Alla verkade veta vem han var och många vad han hette. Aldrig i tidningarna nämnd vid namn utan istället benämnd med ett tal som beskrev hans ålder. Skönt att han slipper läsa tidningarna för jag tror att han aldrig har gillat siffror. Jag undrade hur länge han skulle orka därinne. Det här kommer att knäcka honom. Häktningstiden förlängdes och förlängdes igen. Till slut behövdes ingen förhandling för det stod klart att åklagaren skulle få den ytterligare tid man begärt. Att häktningen förlängdes saknade nyhetsvärde och tidningarna skrev inte längre. Istället satte jag mig ner och skrev själv. Breven kom fram men jag fick inget svar. Efter ett tag fick jag veta varför. Ja, det var inte tidsbrist. Tristessen och ångesten lär ha varit enorm. Det kom inga svar från min vän för att han orkade inte svara. Jag fortsatte att skriva i hopp om att energin skulle räcka att läsa breven och kanske hålla modet upp.

Gräddan av poliser och förhörsledare gick på honom för att spräcka försvaret och försöka bevisa skuld. Att knäcka fången och få ner självförtroendet till noll verkar ha varit en del av strategin man följt för att få den misstänkte att bryta ihop. Att ligga nära- eller gå över gränsen kanske vi accepterar när metoden ger utdelning. Ändamålet helgar medlen, säger vi ibland. De flesta av oss får lyckligtvis ingen möjlighet att avgöra detta eftersom vi själva inte kommer i närheten av behandlingen eller att utsättas för tortyren. Vi behöver inte heller ta ställning av den anledningen att vi sällan eller aldrig hamnar i en situation där någon vi känner är i den sits min vän befann sig i. Han blev sinnesundersökt, utsatt för långa, pressande och plågsamma förhör. Det jag hört saknar varje form av motstycke. Ändamålet helgar medlen – ja visst, men om det inte finns något ändamål då kan man heller inte ursäkta sig med att man använder medel där man går över gränsen. Under tiden funderade jag själv en hel del och spekulerade nog lika mycket som alla andra. Jag tog ställning därför att jag känner min vän sedan länge och upplever att jag känner honom väl ð men visst fanns det också något tillfälle av tvivel.

Rättegången är avslutad. Det tog mindre än en timme för rätten att komma till beslut. Tingsrättens utslag var en friande dom. Fången är frisläppt. Hans mardröm i häktet är över och han har fått åka hem efter över 100 dagar i fångenskap. Ytterligare en tid har gått och jag läser att en jurist frågar sig om det ens egentligen skulle ha väckts åtal. Advokaten säger att det inte är helt säkert att det var ett mord. Branden är sannolikt anlagd men det kan också finnas en annan orsak, fastslår brandexperten. Tingsrätten skriver i sin dom att målet ogillas därför att ”omständigheterna är långt ifrån tillräckliga för en fällande dom”. Åklagaren finner ingen möjlighet eller anledning till att överklaga till hovrätten, vilket talar för sig. Min vän är frikänd efter en lång och svår tid i häkte, misstänkt, utpekad och med privatlivet synat i detalj. Därefter rättegången i februari som ovanpå allt gav offentlighet till hela utredningen. Ingen har blivit så granskad som han. Målet mot min vän är nedlagt. Min vän är fri från misstanke just därför att rätten har kommit fram till att han är oskyldig. Det är också vad han själv hela tiden har hävdat. Tilltron och självförtroendet är sargat – men han är fri.

Han har av tingsrätten blivit frikänd! Det är nu dags för folkdomstolen på Norra Öland att göra detsamma. Folkdomstolen som består av oss alla, vanligt hyggligt folk men också av fabulerande sanningssägare och ryktesspridare som nog trodde att dom visste rätt, men som nu vet att dom haft fel. Egna och förhastade slutsatser är nu offentliga i samband med att utredningen avslutats. De som med sådan självklarhet, men med avsaknad av respekt, sans och reson, har vänt den utsatte ryggen kan bara själva bli respekterade genom att nu stå upp och visa just respekt, sans och reson. Sent ska vi vakna till eftertanke, men det är dags nu. Ta av er domarrockarna och lägg ned folkdomstolen!

Erik Wirell, sommargäst