Insändare: Svantes ekar till minne av världsfreden 1945

På andra sidan gatan bodde våra närmaste grannar. Jag fick uppdraget att förmedla nyheten till dem. Min bäste vän genom alla år är årsbarn med mig och heter Åke och hans föräldrar var Karin och Svante Danielsson. Minnet av den stora dagen har en fortsättning, som också har ett synligt tecken, som få känner till. Detta är värt att uppmärksammas denna tid av året.

Svante och Karin hade en stor passion för trädgårdsskötsel. Under sommarhalvåret var de ständigt sysselsatta i sin trädgård. Där sköttes fruktträd av alla tänkbara sorter, där odlades grönsaker för årskonsumtion och Karin vårdade också allt som blommade - inte minst många arter av rosor.

Det var ett strävsamt par som verkligen älskade sin trädgård.

När världsfreden var ett faktum föddes en tanke hos Svante att på något sätt manifestera denna händelse. Han var född i Mörbylånga, hans far och farfar var skeppare och själv hade han sysslat med sjöfart och fiske i Kalmarsund. Under många år fiskade han tonfisk i stor skala tillsammans med sina bröder i Kalifornien. Hemmahamn var då San Diego.

Svante återvände så småningom till sin födelseort, Mörbylånga, som han älskade oerhört mycket.

Eftersom Svante var entusiastisk trädgårdsodlare, närde han tanken att plantera något som kunde växa, bli stort och mäktigt och till ett levande minne av världsfreden 1945.

Svante talade ofta om parken i Mörbylånga, om ekarna där som han var förtjust i allt sedan barndomen. Denna park betydde mycket för för Mörbylånga köpings innevånare. När parken anlades på 1860-talet besåddes hela området med ekollon. Under denna parks ekar föddes idén att låta plantera en ek till minne av den stora freden.

Eftersom kusten och havet alltid hade varit avgörande för hans livsstil, tänkte han sig att stranden i Kalvhagen invid Kalmarsund kunde vara rätta platsen för ett vårdträd. Stranden var på den tiden betraktad mera som en allmänning. Att plantera ett träd där upplevdes inte som något problem. Där fanns ändå så många spontanplanterade träd och buskar. Svante fattade beslutet att plantera en ek vid denna strand. Han hämtade ekollon i parken, planterade dem i krukor för att sedan skola ut dem som fullvärdiga plantor.

Ett år senare var tiden inne för utplantering. Plantorna hade nått en höjd av cirka trettio centimeter. Det var sommar och själva utsättandet av plantorna omgavs av en mycket festlig ceremoni. Karin hade packat en kaffekorg med för tillfället bakade kakor och tårta. Så drog ett litet följe ned till stranden, den av alla älskade. Det var Svante, Karin, min bäste vän Åke och jag.

Den aktuella strandremsan användes då som slåtteräng och risken att plantorna kunde ta skada vid slåtter var stor. Svante beslutade sig för att plantera dem så tätt intill någon större sten som möjligt. Det finns flera generationer av strandskoningar utmed denna strand och Svante valde de två största stenarna i var sin skoning som skydd.

Avsikten var från början att plantera endast en ek, men med tanke på det riskfyllda läget blev två plantor utsatta. Efter den högtidliga utplanteringen följde kaffe och bakverk. Vi pojkar drack nog rabarbersaft. Det var en vanlig dryck på den tiden.

Ekarna står där än idag. Tyvärr är de lemlästade av omild beskärning och en av stenarna - den största - är borttagen. Dessa ekar är alltså sjuttiofem år gamla och de hade hunnit få karaktär av väder och vind, somrar och vintrar. Delar av trädens siluetter har gått förlorade genom beskärning - sorgligt. Turligt nog hann jag fotografera ekarna innan detta hände.

Ekarna är på många sätt ett levande minne av en mycket stor händelse.

Dessa träd är värda all vördnad, vård och aktning såväl som dess planterare Svante Danielsson

Sven-Bertil Svensson