Insändare: Sångglädjen i Vox Communis är påtaglig
I kyrkan är sången central. Det var så från allra första början, och är så fortfarande. Alla deltar. Ingen tittar snett på den som med stark stämma sjunger sin egen variant av melodin. Kanske inte alltid någon skönsång. Men julottans Var hälsad sköna..., den ljuder mäktigt och starkt, och ofta riktigt vackert.
Många körer är uppbyggda av vackra röster i fin balans. Medan andra är mera tillåtande. Och kanske just därför allra mest liknar kyrkosången. Kyrkovalven är på något sätt förlåtande. Det blir vackrare än det egentligen behövde vara.
Sångglädjen i Vox Communis är påtaglig. Alla sjunger inte alltid absolut rent. Men vi är många, och ledaren, Birgitta Axelsson Edström, har en unik förmåga att plocka fram - just glädjen. Ordet ”stämma” torde väl vara släkt med ordet ”stämning”? Ett tecken på att det kan bli bättre än det borde kunna bli.
När jag var barn, och när vi växte upp, så sjöng vi nästan alltid tillsammans. Jag, och alla mina systrar. Det var aldrig fråga om vem som sjöng bra, eller vem som sjöng bäst. Särskilt vid jul sjöng vi. När vi ätit julmaten diskade vi, och torkade disken. Och sjöng. Mest kyrkosånger. Dessa blev bättre när jag hade passerat målbrottet. För Dotter Sion och Hosianna kräver liksom en basstämma för att det skall fungera.
Det har alltid varit naturligt för mig att sjunga. Minns hur jag som liten lyftes fram på julfesten för att sjunga: ”Goder afton, goder afton både herre och fru. Vi önskar eder alla en fröjdefull jul”. Och andra versens ”välkommen var gäst”, kändes välbekant, för jag brukade alltid få en liten smakbit av jästen när mamma bakade bullar.
Jag minns väldigt tydligt, mitt första kyrkobesök. Vi bodde i den lilla byn Svenshult på den halländska landsbygden. Min far var skollärare i B2-skolan. Bil hade vi ingen. Ville vi besöka närmaste tätort, Knäred, så var det med cykel. Då fick jag sitta i en liten metallsits på ramen på pappas cykel. En fantastisk utsikt. Kändes som att det var jag som styrde, men samtidigt kunde jag spana av bygden på båda sidor av vägen.
Jag visste att Kossa-Janne skulle bo där nånstans efter vägen. En ensam gammal man med kor, som alla kände till. Och plötsligt så fick jag syn på honom. Klädd i mörka, smutsiga kläder. Stod där vid lagårdsknuten omgiven av sina kor. Följde oss med blicken. Men han såg inte alls farlig ut, bara lite ledsen. Jag satt ju säkert med båda händerna på styret. Men när jag senare berättade för mina systrar så sa dom: ”Har du sett honom?!” Då blev jag rädd. För alla var ju rädda för Kossa-Janne, fast nästan ingen hade sett honom. Men det hade alltså jag.
Jag var fem år. Vi firade jul i Knäred tillsammans med pappas kollega, farbror David och hans familj. I ottan på juldagsmorgonen väcktes jag av min far. Vi skulle gå på något som hette julotta i Knäreds kyrka. Bara pappa och jag. Jag visste inte ens vad kyrka var för något, men förstod att det var nåt stort och viktigt. På vägen dit lystes alla fönster upp av fladdrande ljuslågor. Utanför kyrkan, som hade ett torn som till och med var högre än vår flaggstång, hade grupper av människor samlats. Man handhälsade tyst.
Så gick vi in. Kramade pappas hand. Där inne var det ljust. Massor med levande ljus, och längst fram en tavla på en man som nästan inte hade några kläder på sig fast det var vinter. Hade aldrig förr sett ett så stort rum. Mycket större än pappas skolsal. Men allra mest tittade jag upp i taket, som till och med var högre än taket på lagården där vi hämtade mjölken. Så mycke folk! Pappa hittade en plats närmast mittgången. Fick sitta på pappas rock. ”Så du ser bra”, sa pappa.
Och det gjorde jag. Vi satt på den sidan som man håller skeden med när man äter gröt. Men på andra sidan satt bara tanter. Alla såg ut som farmor. Bara svarta kläder. De hade långa kjolar, och huckle på huvudet. Men på vår sida satt bara gubbar. Alla hade tagit av sig hatten. Långt, långt senare förklarade pappa varför inga tanter satt på vår sida. Han sa nåt som jag inte förstod om ”Guds högra sida”. Jag tänkte: Sån tur att inte mamma var med. Då hade hon ju fått sitta ensam..?
I början var det tråkigt. En man med långkjol pratade och sjöng. Inte särskilt bra. Men snart började det spela uppifrån taket. Starkare än mammas piano. Och då ställde sig alla upp och började sjunga. Tanterna också. Då märkte jag att alla sjöng nåt som jag själv var riktigt väl bekant med. Dom sjöng om Kossa-Janne. Och om farbror David. Alla kunde den sången. Och jag sjöng så högt jag kunde: ”Kossa-Janne, Davids son. Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn.” När vi kom hem berättade pappa om hur jag hade sjungit. Och alla skrattade. Utom jag. För jag kunde inte fatta hur den gamle mannen, Janne, kunde vara son till farbror David? Han som knappt var äldre än pappa?
Lördagen den 11:e i Köpings kyrka, och söndagen den 12:e i Algutsrums kyrka, kommer Vox Communis att hålla julkonsert. Det kommer absolut inte att handla om Kossa-Janne och inte heller om farbror David. Men det blir andra vackra, och en del roliga julsånger. Man får sitta blandat precis hur man vill. Kvinnor får ha huvudduken på sig om dom så önskar, och måste inte sitta på vänstra sidan.
Alla intäkter går till Act Svenska kyrkans julinsamling för alla flickors rätt till ett värdigt liv. Vi hoppas på glada kvällar som en inledning på julen. Välkomna!
Ulf Lafveskans
