GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Insändare: Pax Borgehage

Som många sagor börjar även denna med ”Det var en gång”…
Insändare • Publicerad 25 oktober 2021
Detta är en insändare i . Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Borgehage en solig sommardag häromåret.
Borgehage en solig sommardag häromåret.Foto: Carin Svensson

...en Prinsessa som hade vistats långliga tider i Borgen men med åren och ett alltmer växande Kungligt Hov tyckte hon sig behöva en egen liten grindstuga så nära Borgen som möjligt.

Å tänk sådan lycka när det i Hagen just utanför Borgens stängsel och hägn just en passande stuga dök upp till försäljning.

Prinsessa som var både praktisk och förstående såg att denna stuga skulle passa och hon då inte behövde tränga sig på i Borgen utan kunde både bli inbjuden dit och bjuda tillbaka i sin lilla stuga.

Ty ”lilla stuga” var just vad det var. Att snickra och bygga till själv var inte på tal, hon var ju en Prinsessa.

På andra sidan det smala vattnet som skiljde hennes Hage från det övriga Riket fann hon på en av sina resor en kunnig och skicklig snickare vid namn Claes-Anders. Denna snickare förstod hon kunde få hennes lilla stuga att passa både prins, prinsessor och till och med Kung och Drottning.

De planerade hennes grindstuga och for med den ”farliga sunnan” över det smala vattnet fram och tillbaka mellan snickarverkstaden och grindstugan.

Claes-Anders utförde sitt värv till prinsessans fulla belåtenhet och kunde inte annat än själv bli förälskad i denna underbart vackra Hage. Han fann marker med skön natur, allt från skog till åker och bestämde sig för en dag här sätta sina egna eller andras bopålar.

Åren gick och på båda sidor det smala vattnet var det stort firande när det gamla årtusendet övergick i det nya. Ett årtusende som tycktes rusa iväg med sjumilasteg utan både snickare och prinsessa vilka i denna saga till skillnad mot många andra inte levde i evighet.

Snickarens ättlingar tyckte det var synd med all denna mark utan ett uns av liv och beslutade sig för att fullfölja tankarna om bopålar för andra. De hade då inte hängt med i alla ut- och inflyttningar som skett i Hagen vilken blivit vida känd i Riket efter det Prinsessan bott där. Här hade nästan som det var i går flyttat in folk med både inflytande och guld på kistbotten. De kom från hela Riket som Söder till Norr och var vana att på sina förra bygders vägnar fatta beslut rörande både allmoge och knekt.

Inte ville dessa potentater riskera att få in ”folket” i sin närhet när de var vana vid både Kungar och Prinsessor. Det märkliga, tyckte de var att i detta nya årtusende låg inte besluten i deras egna händer utan i någon lustig form av folkvald demokrati i Den Stora Torgstaden norröver. Jämrans, vi hör ju inte ens till denna Stads kyrka utan har vår egen, visserligen ännu längre bort men ändock.

Så är läget just nu, år och år efter Prinsessans och Snickarens bortgång, den lokala demokratin vill pröva om ”folk” kan bo i dessa vackra trakter men de som i sinnet lever årtusende bakåt helst vill utöka stängslingen att omfatta även deras visthusbodar.

Genom förfäders ättlingar i Det Stora Landet fyllt av Honung långt västerut vet jag att där kallar man egoboenden för ”Grindsamhällen” och dylika vill vi välan inte ha i vårt Rike?

”Sola Lidén”