Insändare: Mattias Karlssons sanning
Det som slagit mig de gånger jag lyssnat till intervjuer och debatter där SD är med, är hur de ofta får framföra åsikter och påståenden som om de vore fakta och detta utan att någon grund eller argument för det sagda framförs.
Det som är frustrerande är att intervjuaren/programledaren oftast inte utvecklar frågan med följdfrågor och/eller fakta, grundade på forskning eller statistik, beroende på vad frågan gäller. SD:s uppgifter och åsikter får då stå oemotsagda oavsett sanningshalt och relevans
SD är ett farligt parti. Det utgör ett hot mot demokratin. Därför måste det tas på mycket stort allvar. Deras åsikter och argument måste skärskådas in i minsta detalj. Intervjuer och debatter måste förberedas minutiöst. Lösa påståenden, faktiska felaktigheter och direkta lögner måste bemötas av kunniga och väl förberedda journalister. Det kan inte vara så svårt, ofta vet man ju vad de ska svara redan i förväg. Public service har ett enormt ansvar här. Kravet på saklighet och opartiskhet kan inte innebära att det ska vara i sin ordning att framföra falska fakta utan att det bemöts och korrigeras.
Söndagen den 10 januari sändes i SVT Min sanning, där Anna Hedenmo intervjuar SD:s chefsideolog Mattias Karlsson. Programmet puttrar på, Karlsson framstår som ganska mysig, lite blyg, nästan nallebjörnaktig.
-Sverige måste ha ett stopp för invandring, säger Karlsson och förklarar varför:
”För att invandringen utgör en enorm belastning på välfärden, med enorma integrationsproblem, skenande utanförskap, kriminalitet, segregation. ”
Detta svar kunde redaktionen lätt kunnat förutse och därmed kunde man ha förberett med att ta fram statistik och forskningsresultat som finns och som visar att verkligheten är mer komplicerad än så.
Inte heller fick vi veta hur ett stopp för invandring juridiskt skulle kombineras med asylrätten (”Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse.” – Ur Artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna). Skulle den rätten då avskaffas i Sverige? Programledaren frågar inte.
Tankesmedjan Oikos, vars namn man ”snott” (som Anna Hedenmo lite fnissigt uttryckte det) från ett forskarnätverk som haft det sedan 1940-talet, försvarades av Karlsson med att det minsann finns en yoghurt i USA som heter Oikos. Att man fått avslag på sin ansökan att få använda namnet struntar Karlsson i. Här hade det varit läge att fråga hur detta hänger ihop med Lag och Ordning, som Karlsson tidigare i intervjun nämnde som ett av partiets kärnvärden. Men ingen fråga kommer.
I Sölvesborg har man tagit bort böcker på andra språk ”för att främja integrationen” fick vi veta av Karlsson. Att det är väl känt att all forskning visar att nyanlända barn som får använda sitt modersmål lär sig svenska bättre och därmed integreras snabbare – det fick vi inte höra från programledaren.
Och så kulturen. Jag skulle önska att Mattias Karlsson fick i uppgift att konkret definiera och reda ut några begrepp han nämnde:
Kulturmarxism, vad är det? Vilka är kulturmarxisterna?
Klassisk konst, vad är det? Vad betyder ordet klassisk? Kan något vara klassiskt från början eller blir något klassiskt med tiden?
En tradition, vad är det? När blir något en tradition?
En familj, vad är det?
En nation, vad är det?
Ingela Larsson, Byxelkrok
