Insändare: ”Inte ett ord nämndes om trafikbuller för närboende”
Om bara drygt ett år kommer det dock säkert stort att uppmärksammas att det är 50 år sedan Ölandsbron invigdes. Företrädare för Trafikverket och Mörbylånga kommun kommer gladlynta att hålla om varandra och slå sig för bröstet. Det blir mycket pompa och ståt och säkert nationell uppmärksamhet. Självklart var invigningen en viktig händelse och Ölandsbron har lika självklart övervägande positiva effekter. Men allt är inte guld som glimmar.
Ölandsbron projekterades under tidigt 1960-tal. Tage Erlander var vår statsminister, Spel Olles gånglåt med Trio mé Bumba var den mest populära låten, Saab 96 hade precis börjat tillverkas och Volvo Amazon höll på att ta över högsätet från Volvo PV. I den tidsandan räknade man med och konstruerade Ölandsbron för att 1,25 miljoner fordon årligen skulle passera inklusive exempelvis fordonsslaget cykel. När beslutet att bygga Ölandsbron prövades av dåvarande Söderbygdens vattendomstol år 1966 lyftes frågan kring befarad miljöpåverkan på ett par luftigt maskinskrivna A4-sidor. I omfång motsvarar det möjligen innehållsförteckningen till dagens tvingande miljökonsekvensbeskrivningar. Inte ett ord nämndes om trafikbuller för närboende. Inte ett ord.
Idag trafikeras förbindelsen av i storleksordningen 7 miljoner fordon, det vill säga nästan sex gånger fler än vad den ursprungligen konstruerades för. Cyklister är sedan lång tid tillbaka förbjudna att trafikera bron. Inte en bult finns kvar av den ursprungliga konstruktionen. Miljarder kronor har plöjts ner i vad som Trafikverket redan för 16 år sedan benämnde som "världens mest omfattande och största broreparation".
Alla skador, precis alla, har åtgärdats genom åren förutom då det där förbiseendet med miljöskadan buller. Det genereras nämligen trafikbuller i en omfattning som vida överstiger gränsvärdet vid nybyggnation. Problemet har vi närboende med hjälp av sakkunniga visat nästan löjligt lätt kan åtgärdas med en enkel skärm utmed vägbanan vid brofästet, det vill säga inte ens på själva bron.
Varför händer inget då? Jo, Trafikverket behöver enligt gällande regelverk inte göra något åt problemet och väljer därför att inte göra något. Den som läser Trafikverkets årliga miljörapporter och tar del av verkets miljömål försäkrar jag får en helt annan uppfattning kring miljöambitionen. Rapporterna är främst avsedda för återkoppling till regering och riksdag och fullständigt vimlar av floskler. Ölandsbron är ett tydligt exempel på att med fina ord reparerar man inga miljöskador om nu någon mot förmodan trodde det.
Utmed samma vägförbindelse fast på andra sidan sundet finns omfattande trafikbullerdämpande skärmar och vallar. Där har Kalmar kommun för länge sedan tröttnat på Trafikverkets ovilja att ta miljöansvar och istället tagit saken i egna händer. Inte på en enda plats i Kalmar har det innan åtgärd varit högre bullernivåer än vad som fortfarande är fallet vid brofästet på Öland. Att Mörbylånga kommun viljelöst och undergivet går i Trafikverkets fotspår är tydligt. Det kan alltså vara något att tänka på när företrädarna håller om varandra och slår sig för bröstet vid 50-årsfirandet nästa år.
Bara två saker till när vi ändå har ångan uppe.
1. Det är betydligt fler i landet som dör till följd av bullerstress än i trafikolyckor. (Se exv Forskning & Framsteg, nr 2, 2008)
2. Någon kanske undrar varför vi närboende helt enkelt inte flyttar. Svaret är att det inte löser problemet. Bullret finns kvar ändå. Vi lovar!
Gunnar Österdahl
Eva Gustafsson
