Insändare: Grattis Färjestaden!

Vi som bor längst söderut i kommunen är i stället tvungna att hålla oss med en bra bil så vi kan ta oss till arbete, butiker och så vidare. Vi har nämligen en bristfällig kollektivtrafik eller ingen alls. Vi får dessutom passa på att tanka när tillfälle bjuds, för så många ställen finns det inte. Dessutom har vi också sämre snöröjning. Tydligen beror det på att vi är färre trafikanter. Just därför borde vi ha större prioritet kan jag tycka, då våra vägar inte blir lika uppkörda. Men det är väl inte så noga om vi åker i diket, och inte kan ta oss till jobbet. Vi har väldigt lite cykel-och gångvägar som gör att vi får hålla till godo med landsvägen. Sedan så är vi ju inte så många, så det där med gatubelysning är ju något som kommunen kan spara in på. Så broddar, reflexväst och pannlampa är ett måste. Vad det gäller hastighetsbegränsningar och fartkameror så prioriteras det i området runt Färjestaden.

Inte ens på sommaren kan man riktigt koppla av, för då är det vattenfrågan som hänger över en. Blir det som senaste åren lite nederbörd och heta somrar så måste man hela tiden tänka sig för varje dag året om. Kommunalt vatten erbjuds långt ifrån alla hushåll. Ett annat stort problem är den dåliga mobiltäckningen. Vissa dagar på vissa platser i huset kan man inte ringa alls. Bara att hoppas att det fungerar om det är livsviktigt.

Enligt Per-Olof Johansson, socialdemokrat och ordförande i samhällsbyggnadsnämnden i Mörbylånga, så är ni i Färjestaden tydligen mer intresserade och efterfrågar mer än vi i södra delen av kommunen. Ni har också ”varit engagerade i promenader, samråd och lämnat synpunkter och förslag”.

Omvänt betyder det tydligen, att vi inte är tillräckligt engagerade och intresserade av att få förbättringar.

På något sätt så kanske vi har trott att de anställda i kommunhuset som arbetar med landsbygdsutveckling, södra världsarvet, näringslivsutveckling och olika projekt kanske hade förstått vad vi saknar. Att det är de som får lön för sitt arbete som ska se till att vi har en levande landsbygd, som man ofta nämner. Men som Per-Olof uttrycker det så verkar det som att de medborgare som skriker högst får det de vill ha. Är det detta som kallas för demokrati?

Avslutningsvis skriver Per-Olof att ”Varje ort har sin särprägel och sina behov att utgå ifrån”. Så vi som bor längst i söder har alltså inget behov inte samma samhällsservice som i den norra delen, eller vad? Är vi bara ett pittoreskt inslag i landskapsbilden?

Vi ska inte ”ställa ort mot ort”. Märkligt sätt att uttrycka sig på. För det är ju precis det kommunen bäddar för.

Är det verkligen rimligt att vi alla ska betala samma skatt, men att bara vissa får och andra blir utan?! Är det den socialdemokratiska modellen?

Yvonne Berglöf