Insändare: Denna gång för Ukraina men för vem nästa gång?
Det är den 28 februari, Palmes dödsdag, och för första gången i mitt liv besöker jag Station Linné på Öland. En internationell forskningsstation som forskar kring biologisk mångfald. Bland annat inventerar man Sveriges insekter och artbestämmer dem. Genom åren har det i detta syfte samlats in miljontals insekter runt om i landet.
Stationen ligger i ett område söder om byn Skogsby alldeles intill resterna från en stor järnåldersgård. En gård som arkeologistudenter varje år gör utgrävningar i. Det är en historisk miljö där tidens vingslag hörs tydligt.
Jag har förberett mig lite inför mitt besök och tar därför ur bilen en stor svart välfylld sopsäck i plast samt en stor ICA-kasse.
Jag bär in dem i entrén som är en stor sal och jag blir stående lite handfallen.
Eller kanske inte handfallen utan mer översvallande eller småchockad. Jag vet inte riktigt, känslor är ibland svåra att fästa i ord.
På golvet framför mig står det närmare ett 100-tal säckar och kassar. De bildar ett mångfärgat pussel som fyller en stor del av det stora rummet. Jag ställer in min säck och min kasse i detta pussel.
– Tack, säger en man som är stationens vaktmästare.
– Det är otroligt, säger jag.
– Javisst är det, säger han. Jag har bara jobbat här ett par veckor men detta hade jag inte väntat mig och jag kommer nog få fortsätta jobba med det här ett bra tag framöver.
Det vi ser på golvet är bevis på solidariteten från ölänningar gentemot Ukrainas befolkning.
Ett litet upprop på Facebook i går har i dag redan gett detta resultat.
Kanske är det jag ser närmare ett ton i förnödenheter. Kläder dominerar men även matvaror, filtar och handdukar.
Själv har jag ringt en vän som har varit med i riskzoner och frågat henne om vad som är viktigt att ge.
– Jag tänkte köpa en massa tvål och schampo är det ok, undrar jag.
– Nej, gör inte det. Sitter du till exempel i t-banan i Kiev så finns det inget vatten, våtservetter är bättre, svarar hon.
– Men vad mer behöver de förutom kläder?
– Köp salta kex, energibars, torrvaror som går att äta utan tillagning.
– Är kexchoklad bra?
– Javisst.
Lite lätt tafatt känner jag mig när jag i affären plockar ihop en massa saker, jag är inte van vid att fundera över vad en flykting kan tänkas behöva.
Det känns lite konstigt att tänka sig att kexchokladen jag köper redan i natt ska åka iväg på en lastbil mot Ukraina.
Vem är det som kommer få äta kexchokladen? Är det ett litet barn eller en sårad soldat? Jag har ingen aning.
Och vem kommer tvätta sig med våtservetterna? Förhoppningsvis når de fram till några nyblivna föräldrar som kan tvätta sitt lilla barn så att det blir lika lycklig som barnet på bilden som pryder paketet.
Och russinpaketen, når det fram till en pensionär som är svag av ålder och sorg och som får lite extra energi av russinen?
Och vem är de som kommer bära skjortorna och andra kläder jag har tagit med mig?
Jag har inga svar på mina frågor och det spelar heller ingen roll.
Det som spelar en roll är att detta förbannade krig omedelbart tar slut, helst redan idag.
Men män som Putin, Trump, med flera med flera är livsfarliga. Liksom de som följer deras order.
Och det otäcka är att detta inte är det enda kriget eller konflikten som pågår runt jorden.
Jemen, Syrien, Sydsudan, Somalia, Afghanistan, Demokratiska Republiken Kongo, Myanmar, Mali, Tchad, Israel/Palestina är bara några.
Men ingen annan ligger så kulturellt och geografiskt nära oss så därför fyller alla gåvor golvet i det stora rummet på Station Linné.
Gåvor som är som ett barr till den stora myrstacken som kallas världen. Ett litet men mycket viktigt barr.
Denna gång för Ukraina men för vem nästa gång?
Justus Bennet
