Insändare: Dåligt utrustad hundrastgård
Jag möttes av en ganska stor inhägnad med en gräsmatta och ett litet skjul.
Att försöka ta sig in var inte lätt. Låsanordningen var så kärv att det behövdes en stark karl för att öppna och stänga grinden till rastgården.
Nåväl, hundarna rusade glada in och sprang runt och det dröjde inte länge innan de uträttade sina behov. Fram med de svarta plastpåsarna och plocka upp. Då infinner sig nästa problem. Det finns ingen soptunna att slänga påsarna i! Jag lägger dem utanför grinden för att ta med dem hem. Då ser jag flera svarta hundpåsar slängda i närheten.
Inte så jättetrevligt.
Jag ser mig omkring för att hitta någonstans att sitta medan hundarna leker. Inte en enda bänk! Det finns heller inget vind- eller regnskydd för de dagar man helst inte vill gå ut men ändå måste. Jag tänker då på de varma och soliga dagar som kommer här på norra Öland, finns det någon skugga? Ett träd eller två? Nix, inte det heller.
När det är dags att lämna rastgården ser jag grinden (den som knappast går att öppna) och kan konstatera att det är tur att jag inte har ett par små valpar med mig. Glipan mellan marken och nederdelen av grinden är ca 15 cm. Ingen match för en försigkommen och nyfiken valp. Vips så kan man få ytterligare ett problem på halsen.
Min slutsats blir att det är jättebra med hundrastgårdar, det bör finnas fler. Men, de som planerar och bygger dem bör komma ihåg att det är i första hand för hundägarna rastgårdarna skall fungera. Det är vi som tar dit våra hundar och det är vi som uppehåller oss där i lika stor omfattning som hundarna. En fungerande rastgård kan vara en fantastisk plats för social gemenskap för såväl hundar som hundägare.
Mitt besök var på dagtid så jag vet inte om det finns någon belysning på kvällarna eller om man skall gå dit i beckmörker. Jag hoppas att det finns ett ljus i mörkret.
Katarina Dufva, tillfällig matte
