GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Insändare: Borgehage är en öländsk pärla

Häromåret firades Borgehages 200-årsjubuíleumn, nästan samtidigt med staden Borgholms. I öländskt sammanhang är det en obetydlig ålder, men två sekel kan göra även en liten by historiskt intressant.
Insändare • Publicerad söndag 08:00
Detta är en insändare i Ölandsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ulf Beijbom skriver om Borgehage.
Ulf Beijbom skriver om Borgehage.
Foto: Per Lindbladh

När Gustav Vasa kom för att ge Öland en roll i sitt riksbygge var det som skulle bli Borgehage inte mer än en ekskog till nytta för de krigsskepp som behövdes mot danskarna och Hansan. Men i närheten låg den gamla biskopsborgen som Kung Gösta och sonen Johan lät bygga ut till en mäktig försvarsanläggning. Här utvecklades också ett samhälle som kompletterade Borghamn och Köpingsvik. Allt detta låg hundratals år före Borgehage vars tillkomst var resultatet av det centrala läget nära slottet och kungsgården och djurgårdsinstitutionens avskaffande, den som från Johan III:s tid gjort ölänningarna så gott som livegna. Efter 1801 kunde allmogen utnyttja skog och mark, jaga, fälla träd och nyodla. Man fick också tränga in i de heliga ekplantagen, vilket skedde i Borgehage. Så fick byn sina stamhemman och torp och den öländska malmens blandning av besuttna och obesuttna, hantverkare, daglönare och fattighjon. Trots tuberkulos, alkoholism och emigration spirade företagsamheten, en av väderkvarnarna i Borgholm flyttades till det som kom att kallas kvarnbacken ovanför de två bygatorna och fiskhamnen.

Det är lätt att se Borgehage som ett resultat av den nyodlingslust som frigjordes genom djurgårdsinstitutionens avskaffande, rentav ett av de lyckosammaste med tanke på läget intill kungsgården och med Borgholm på någon kilometers avstånd. Till detta kom att byn flätades samman med kronprinsessan Victorias slottsbygge, dels så att flera av de torpare som tvingades flytta skaffade sig nya ställen i Borgehage, dels så att slottsbygget hämtade arbetskraft från byn. Victoria besökte gärna byn, lät sig bjudas på nybakat och te hos mjölnarfamiljen och brukade promenera utmed landborgen, där resterna av en stensoffa fortfarande minner om drottningen. Borgehage fick därmed något kungligt över sig och är fortfarande en inkörsport till Solliden.

Intill vägen mot Solliden byggde tändstickskungen Ivar Kreuger ett fritidshus åt sina föräldrar, konsulsparet. Det slottsliknande Hagaborg drog i sin tur till sig andra mer eller mindre påkostade sommarresidens tills Övre Ängsvägen framstod som en av Ölands första samlade bebyggelser för ”sommarölänningar”. Därmed blev Borgehage vägvisare för öns främsta näringsfång, turismen.

Med detta sagt framstår Borgehage som en historisk pärla med reflexer från Ölands utveckling alltifrån tiden då folket befriades från träldomsliknande villkor och fram till nutidens välmåga. Utvecklingen har aldrig rusat fram och haft dalar av alla de slag. Resultatet möter vi i den harmoniska jämnvikten mellan landskap, fornminnen och bebyggelse i nutidens Borgehage. Det är en fröjd för ögat att se ut över åkrar och sädesfält, vandra i de naturskyddade strandskogarna eller möta en av landskapets bäst bevarade radbyar. Och allt detta vackra är så lättillgängligt och välkomnande, ett högre skyddsvärde är svårt att föreställa sig! Instinktivt tänker man: måtte det få bestå! Men just nu hotas den genom sekler skapade harmonin att rubbas genom ett omfattande byggnadsprojekt som kan förvandla Borgehage till ännu ett tätbebyggt förortsområde. Därför: Låt inte Mammon segra över vad historiens gudinna Clio lagt sin skyddande hand över!

Ulf Beijbom