Från Ekerum till Saxnäs
Nu när debatten angående Rällaskogen är i full gång, och delvis ovidkommande argument radas upp av båda parter, borde rimligtvis debatten återföras till sitt ursprung, och framförallt sättas in i ett större perspektiv.
Om vi ser på området från Ekerum i norr till Saxnäs i söder, inrymmer detta område förhållandevis begränsade områden utan tät bebyggelse från kusten, och upp till väg 136.
Området inramas av två golfanläggningar, där bebyggelsen alltmer förtätas. Stugbyn och Stora Rörsområdet har under senare år alltmer bebyggts. Från Stora Rör till Ispeudde är strandremsan sedan länge bebyggt, och en varsam ny bebyggelse har successivt tillkommit. Området Ispeudde till området norr om Böle är i stort sett fritt från bebyggelse, varefter det finns en sparsam bebyggelse söderut till Ytterrör. Lökenäs har expanderat under senare år, Strandskogen har fått en finkänslig förnyelse, och Saxnäs har exploaterats kraftigt.
I detta område utgör egentligen enbart Rällaskogen, och området mellan Ispeudde och Böle de två lungor, som idag utnyttjas till skogbruks- och lantbruksändamål, samt till strövområden av allmänheten.
Bebyggelsen på Öland har under århundraden successivt och varligt, växt till det samhälle vi har idag. Ja, låt oss säga att så skedde fram till 1960-talet, då bland annat K-konsults okänsliga bostadsplaner applicerades på många öländska byar. Kommunerna var, i tidens anda, positiva till vad många idag står främmande inför. Vi kan väl konstatera att den likriktning som drabbade städerna på 60-talet, till viss del, även drabbade vår landsbygd.
Flertalet av oss människor föredrar idag att bo i städer, med nära tillgång till all tänkbar service. Andra föredrar att bo i villor i sovstäder, medan ytterligare andra ser landsbygden som en passande miljö.
Öland är till stora delar en landsbygd, där jordbruksnäringen, tack och lov, ännu gör landsbygden levande. Begränsad service, och eventuella olägenheter som lantbruk och djurhållning för med sig, uppvägs av en naturnära tillvaro.
Förhoppningsvis trivs de som bor på landsbygden i denna miljö, och vill värna om densamma. Detta innebär inte att en död hand skall läggas över Öland! Det innebär att man, i enlighet med vad som ägt rum under århundraden varsamt anpassar bebyggelsen till befintlig miljö, och inte accepterar okänsliga, skrivbordstillverkade planområden, enbart baserat på ekonomiskt tänkande.
Kommunernas önskan om utökade skatteintäkter kan motverkas, när man når den nivå, där Ölands attraktionskraft minskar. Vad gäller enskilda markägare, kan en restriktivare tillståndsgivning till stora planområden, påverka den privata ekonomin. Men dels skall vi inte ge upp hoppet om skogs och lantbrukets framtid, dels måste en tillfällig ekonomisk vinning stå tillbaka för naturvärden, som även kommer framtida generationer tillgodo.
Att det finns lokalt engagemang, för ett mer hänsynsfullt agerande, känner vi väl till, bland annat manifesterat i Rällaskogens Vänner. Men risken är att de som engagerar sig blir betraktade som bakåtsträvare av exploatörer, beslutsfattare och media. Att protestera mot upprättade planer är inte lätt. Att ändra beslutsprocessen så att lokalt samråd äger rum innan kostsamt planarbete utförs, tycker jag vore en god idé. (En av de få gånger, vad jag vet, som en lokal opinion lyckades hindra en upprättad, okänslig planläggning av ett strövområde, ägde fö övrigt rum i Isgärde 1982.)
Peter Lindström
