”Det är kyrkan som sviker mig”

Jag har inget förtroende för dem som har uppdraget att förvalta min kyrkoavgift och väljer därför att gå ur Svenska Kyrkan. Hade det varit möjligt att bara avstå från att betala den del av avgiften som tillfaller stiftet hade jag valt det. Nu går inte det och därför drabbar detta även min församling vilket jag beklagar.

Mitt utträde är en direkt konsekvens av det beslut som Stiftsstyrelsens AU tog den 11/11 2009, då man beslutade att Stiftsgården Kastlösa skulle ”avvecklas i ordnade former där ingen skulle lida ekonomisk skada”. (I ytterligare ett debattinlägg ger jag en bild av vad som hände i samband med detta.) Visserligen är det en ny stiftsstyrelse, men några av de tongivande styrelsemedlemmarna från föregående mandatperiod sitter kvar och därför mitt beslut. Detta är ett beslut taget efter starka överväganden. Mitt beslut är en protest mot den demokrati som satts ur spel. Dels på grund av att politiskt valda inte bryr sig om att sätta sig in i ett ärende som de har att fatta avgörande beslut om, utan går på gamla bilder och föreställningar. Dels när jag sett hur enskilda ledamöter inte klarat av att stå för sin åsikt utan låtit sig tystas och styras av ett fåtal vältaliga och auktoritära ledamöter, som genom sitt maktutövande driver igenom sina beslut.

En kyrkopolitiker och präst kommenterade ett utträde med att säga ”Det är mest synd om henne själv”. Ödmjukheten inför uppdraget att fatta beslut som påverkar andra människors liv borde innebära att man ställer sig den rannsakande frågan: Är kritiken befogad, borde jag ompröva mitt beslut/ställningstagande? För att försvara sina beslut skyller man på andra eller gömmer sig bakom majoriteten/gruppen.

Kanske var det så att beslutet att omvandla stiftsgårdarna till ekonomiska föreningar var fel från början. Församlingarna i Kalmar län var tröga i sitt engagemang för Kastlösa menade stiftet. Kanske var det inte alls så, det var nog mest idén om att ändra organisationsform som man inte ville acceptera.

Idag talas mycket om sjunkande medlemstal i kyrkan, men hur många tar reda på varför människor väljer att lämna Svenska kyrkan? Man vet att det är många som gör det av ekonomiska skäl, men alla de andra? Jag tror att de allra flesta lämnar kyrkan för att de blivit svikna eller besvikna, inte på Gud, utan på någon person i kyrkan. Så är det för mig. Efter 14 års kamp mot maktfullkomliga personer är min kamp över. Det enda jag kan göra nu är att se till att dessa personer i alla fall inte får mina pengar att förvalta.

Det talas också mycket om kyrkans försämrade ekonomi. Jag menar att det snarare borde talas om vikten av prioriteringar. Idag satsar man på organisation, administration, tillsyn och fastigheter och inrättar tjänster som stiftsantikvarie, stiftsingenjör, arkivariekonsult etc. medan församlingsvårdande tjänster dras in. Man utövar tillsyn över byggnader och dokument, men vad gör man för att främja den verksamhet som hjälper människor att växa i sin tro och hitta meningen med livet som stavas GUD? Kyrkan har övergett sitt uppdrag när det förstnämnda blir viktigare än att erbjuda sammanhang där tron förmedlas och fördjupas. Det yppersta budet, säger Jesus, är att älska så som Han har älskat. Det var det vi ville arbeta med på stiftsgården, möta människor där de står med en vilja att älska och tjäna. Kastlösa är en av få platser där människor i kyrkans periferi kommer i kontakt med sin kyrka och där mötet ofta är överraskande positivt.

Kyrkan nämns ofta som en mycket dålig arbetsgivare. Behandlingen av personalen på stiftsgården är inget undantag. Stiftet kan slå ifrån sig och säga att vi har inget ansvar, vi är inte arbetsgivare. Men det håller inte! När man tog beslut om en ordnad avveckling tillsatte man en skattekonsult att handlägga ärendet. Sedan hamnade den ekonomiska föreningens styrelse i en karusell av beslut och kontraorder och krav som ingen av oss någonsin varit i närheten av. Man ”tog över” fullständigt. Med en obehaglig översittarattityd sa konsulten ”Jag hör vad du säger” samtidigt som han talade om ”en värdig avveckling” där ingen, inte heller kyrkan, skulle lida skada! Det förekom hot och direkta lögner gentemot såväl personal, styrelse som fack. Personalen kände sig icke lyssnade till, svikna och kränkta. De hade jobbat långt utöver vad någon arbetsgivare kan förvänta sig, drivna av lojalitet och kärlek till gården och en stark sammanhållning i personalgruppen. De hade lyckats slå alla tidigare år med råge på intäktssidan. Och så fick man en uppsägning som belöning! Alla former av stöd från stiftet/kyrkan lyste med sin totala frånvaro. De som valde att sluta fick gå ut bakvägen utan ett tack. Stiftsgårdsprästen erbjöd sina tjänster till den nya organisationen och till stiftet men möttes av tystnad. De kunskaper och erfarenheter som han och jag bär efter ett långt yrkesverksamt liv i kyrkan förmådde man inte ta tillvara. I stället gick vi ut i den stora tystnaden, osynliggjorda, baktalade och inte mer efterfrågade. Detta är också ett sätt att utöva makt. Samtidigt läser vi om hur kyrkan finns på plats och engagerar sig när stora företag läggs ner och människor hamnar i kris. Var fanns kyrkan i vår kris, hur tog man hand om sina egna? Man sa att ingen skulle lida skada - vi har verkligen lidit skada!

Av 11 anställda valde 5 att följa med till den nya organisationen för man inte såg sig ha något val. Nu är de uppsagda igen. När de ställt frågor om framtiden har de mötts av tystnad, hemlighetsmakeri och brist på respekt. När de efterfrågat någon form av stöd har de fått höra att ”det fantastiska stiftet skjutit till flera miljoner för att förlänga deras anställning”. Dessa ”flera miljoner” hade räckt till att öka bidraget med 500 tkr/år i 8-10 år. Det hade varit att hjälpa personalen! I stället tog man omedelbart tillvara på tillfället att lägga ner gården genom att säga nej till en ansökan om ett lån på 500 tkr. Därmed fanns det inga alternativ kvar för föreningen till en fortsatt drift. Nu har man ensidigt valt att sälja till ett familjeföretag som inte är beredda att överta någon personal.

Jag lämnar nu Svenska kyrkan där jag helhjärtat och med stort engagemang arbetat i 35 år, förvissad om att Gud inte är beroende av organisationen. Förvissad om att jag bor nära, nära hans hjärta, omsluten och älskad av honom och i hans rike behövd. Jag kommer att fortsätta gå i kyrkan som jag gjort sedan jag låg i min mammas mage. Mitt liv är helt beroende av att få bli andat av Guds heliga och goda Ande. Men organisationen Svenska kyrkan och dess maktfullkomliga politiker mår jag mycket bättre av att få ta ut ett stort avstånd till. Det är inte jag som sviker kyrkan, det är kyrkan som sviker mig. Jag har försökt tala, men man har inte lyssnat. Nu handlar jag. På den viktigaste frågan som Jesus ställer: ”Älskar du mig?” kan jag svara ett oreserverat ”Ja!” Nästa gång någon väljer att gå ur Svenska kyrkan tycker jag att man ska rannsaka sig själv och ställa sig frågan om man själv kan ha någon del i det avståndstagandet.

Före detta stiftsgårdschef på Stiftsgården Kastlösa

Karin ZE Uddling