Al(l)varet med vindkraft
För några veckor sedan satt jag i Honduras och diskuterade en risk att nationalparkerna i nedre delen av Rio Patuca - nu regnskogar - skulle komma att ersättas av oljepalmplantager. Min diskussionspartner var Christine Woda, tysk skoglig doktor, och ansvarig för granskningen av timmercertifiering i landet. Vi hade båda hört om en ministers ambitioner att öka den ekonomiska avkastningen i området. Christine anförde att nationalparkernas världsarvsstatus skulle hindra sådana ambitioner. Jag nämnde, med hänvisning till bl.a. potentaters uttalanden om vindkraftsutbyggnad på Öland, att världsarvsstatus väger lätt när beslutsfattare får för sig att det finns pengar att hämta från exploatering, istället för bevarande, av naturresurser. I Sverige får ju vissa sådana ambitioner dessutom extra skjuts genom att man här anser att förnybar energi (vattenkraft undantagen) villkorslöst är av godo för miljön och genom de subventioner, som sådan energi därför åtnjuter.
Efter att ha jobbat med energi och miljö i 40 år, hälften av den tiden i Sverige, har jag noterat att synen på olika energislag varierar inom landet och det återspeglas också i politiska ställningstaganden. Att som Kent Ingvarsson i en artikel i Ölandsbladet 9 augusti tro att juridiska prövningar kan avgöra tillåtligheten av vindkraftetableringar på Alvaret stämmer inte med verkligheten. Finns det en politisk majoritet för en sådan utbyggnad kommer en miljödomstol också att medge detta så länge fastställda krav (främst relaterade till buller) är uppfyllda.
Alvarets världsarvsstatus är dock en komplikation i sammanhanget, vilket tydligt framgår av Ingvarssons funderingar. Han menar att basen i världsarvet är hela odlingslandskapet med radbyarna och den historiska markindelningen; en karakteristik som inte har mycket att göra med vad allmänheten och biologer anser utmärker Alvaret. Uttalandet visar emellertid tydligt att Ingvarsson vill tona ner förhållanden (det öppna landskapet?), som han tror skulle kunna äventyra en tillståndsprocess.
Upprinnelsen till denna insändare är kommentarerna till Cementas viljeyttring (reell eller bara rykten?) att uppföra 6 vindkraftverk nära Albrunna. För de flesta energislukande eller -producerande bolag (Vattenfall är ett av dem) är det tilltalande att ha förnybar energi i använd respektive tillhandahållen elmix. För Vattenfall är skälet politiskt; för Cementa handlar det antagligen mera om affärsmässiga överväganden. Cementa är således relativt okänsligt för opinionstryck och har kanske också ett lokalt stöd. Skall vi gissa att deras kalkbrott om några år kommer att omges av Ölands största vindsnurror eller blir detta politiskt omöjligt?
Björn Edman
