Om stolar kunde tala...

Egentligen är det inte föremålen i sig som gör att jag blir kär i en stol, skål eller ett par gamla kängor. Det är tanken på föremålets historia. Den där stolen är ritad av någon med många tankar kring just den stolen. Den kom i tillverkning på någon fabrik och just den här stolen stod i en butik när någon kom in och tyckte att den passade just i dennes hem. Där stod den sedan. Den var närvarande vid samtal om relationer, världspolitik, väder och vind och vad det skulle bli till middag. Kanske satt det någon på den när stora beslut togs? Kanske har någon gråtit i den? Jag tror att lite av allt det där sitter kvar i stolen. Om jag sätter mig i den kan jag föreställa mig allt den har fått vara med om. Allt jag hade kunnat lära mig av stolen! ...om den hade kunnat berätta.Eftersom att mitt hem och min ekonomi är begränsad så samlar jag bara på 1 sak. Nämligen gamla fotografier från Borgholm. När jag tittar på de uttrycksfulla, lite nervösa människorna på bilderna så har jag ännu lättare att föreställa mig hur det kan ha varit förr, det blir verkligare. Och mitt intresse för människorna på kortens föremål växer. För även om jag aldrig får veta vad som sagts i rummet där stolen stod, så berättar ju stolen i sig att det fanns användning och uppskattning för just den typen av stol!På bilderna är det samma kvinna vid två olika tillfällen. En riktig gammal Ölänning!Vad samlar ni på?Dagens låt: http://www.youtube.com/watch?v=mxrQ-O4-J70&feature=related