Fram för lite mörker!

Efter att ha bloggat på Ölandsbladets hemsida i 5 veckor så har jag märkt att det är svårt att avväga vad jag vill att andra ska veta om mig. Vad vill jag berätta för vem? Jag har funderat lite på vad vi egentligen villveta om varandra. Med internet så suddas gränsen för vad som är privat och inte ut.Med facebook och olika bloggar kan vi följa människor som kanske inte står oss särskilt nära. Vi är ju i regel nyfikna på vad andra sysslar med. Tillgängligheten att uttrycka sina känslor över nätet är stort och många använder det dagligen. Jag vill ifrågasätta om det inte skulle vara nyttigare att berätta för en person som sitter bredvid om hur något känns. På så sätt får man en direkt reaktion och ett möte. Jag är så rädd att vi utvecklas åt ett håll där vi inte längre orkar mottaga andra människors sällskap dagligdags! För är det inte möten med andra människor som är det ljuvligaste (och svåraste) som finns!?Det är ju känt att de flesta vid frågan ”Hur mår du?” svarar ”Bra”, även om det kanske inte är särskilt bra. Är det för att den som frågar inte vill berätta, eller är det för att Hon misstänker att personen som frågar inte är intresserad av att höra något annat än ”bra”? Är vi så rädda för mörker? Vill vi komma varandra närmare eller vill vi hålla avståndet? I Sverige och säkert på många andra ställen är det inte socialt accepterat att klaga för mycket. Men om dagen verkligen känns kass, är det då bättre att låtsas som att den inte är det? Hur skulle det se ut om vi alla gick runt och var ärliga med hur vi mådde hela tiden? Kanske skulle vi dra ner varandra i skiten, eller så skulle vi faktiskt lära oss att ge uttryck för våra känslor och gå vidare på ett mer effektivt sätt. Och därmed lära känna varandra lite djupare på vägen. Eller är det så att vi faktiskt inte orkar att verkligen lära känna och bry oss om varandra?Vad tror ni?