Friidrottsgurun om öns talanger i mångkamp

Två guld och ett silver – efter helgens storslam i SM-mångkampen ser framtiden minst sagt ljus ut för öländsk friidrott.Men hur stora växlar vågar man dra av framgångar för 15– och 16–åringar?ÖB–sporten tog ett snack med Lennart A Juhlin, friidrottsexpert på TV4 och för friidrottsförbundet.Till att börja med – Lovisa Karlsson, Anton Olsson och Chakkrit Champrankhon är namn som knappast behöver presenteras för Lennart A Juhlin. Mannen med inofficiell doktorshatt i friidrott har stenkoll. – Det var lite intressant med Chakkrit och Anton att de är starka i precis motsatta grenar och sedan exakt lika starka i stavhopp. – Lovisa var ju huvudet kortare än sin svåraste rival, Erika Wärff. Som för övrigt är dotter till två gamla framgångsrika mångkampare, hon har hyfsat påbrå. Helgens inomhus–SM i mångkamp slutade med guld till Lovisa, guld till Anton och silver till Chakkrit. I F15 respektive P16–klassen. Något speciellt som du reagerade på när det gällde de öländska framgångarna?– Att Chakkrit och Anton var sexa och nia ifjol och nu är de tvåa och etta är förstås anmärkningsvärt. Men det illustrerar hur utvecklingen kan se ut i de här åldrarna, det kan gå väldigt snabbt ibland. Hur stora växlar vågar man dra av fina resultat i de här åldrarna?– Min erfarenhet säger att det är väldigt svårt att se vilka som kommer bli stjärnor efter vad de presterar som tonåringar. Det är kanske lite tydligare bland tjejerna vilka som kommer bli bra, eftersom de ofta utvecklas tidigare än killar. Har du något exempel?– Christian Olsson hade ju inte en enda SM–medalj som ungdom eller junior upp till 19 år. Men sen gick det plötsligt väldigt snabbt och på ett par år var han i världseliten. Finns det något sätt att ana om en talang kommer bli en stjärna då?– Jag brukar säga att jag vill prata med utövaren innan jag vågar förutspå något. Det säger mycket om det finns en glöd för idrotten i personligheten eller om det är någon som har lätt för sig, och kunnat glida lite för att ta sina guld. Någonting fysiskt du tittar på då?– Det är oftast helt ointressant att titta på kalenderår och prestation. Betydligt mer relevant att titta på den fysiska utvecklingen. Vissa är ju väldigt storväxta tidigt och andra kan man se att det finns mycket outtaget. En finnig tonåring är ingen färdig produkt. Det blir lätt så att man vill dra paralleller till gamla storheter, jämföra med deras prestationer i unga år. Som att ställa Lovisas poäng från helgen 3 737 mot Carolina Klüfts 3 109 när hon var 15 år. Vad säger du om en sådan jämförelse?– Det sista jag önskar Lovisa är att jämföras med Carolina Klüft, som är nummer två genom alla tider i mångkamp. De här resultaten från Carolina verkar vara lite missvisande dessutom. Hon hoppade väldigt mycket högre och längre den sommaren och var en supertstjärna tidigt. Vi har Nicklas Wiberg och Marcus Nilsson sedan innan. Mångkampstraditioen är stark på Öland, har du någon förklaring till hur det kan vara?– Allt sådant här handlar om tränare. Man brukar säga att det finns en massa mångakampstalanger som aldrig blir mångkampare eftersom de inte får den träningen. – Någon måste väcka tanken och jag tror det ligger i den öländska filosofin som Calle (Nilsson), Arne (Svensson) och de andra verkar ha. Vad minns du förresten från Wibergs unga år?– Han var en duktig löpare som kunde hoppa höjd och kasta spjut. Sedan buggde han på de andra grenarna eftersom. Och det är ju det som gör det svårt att förutspå stjärnor i mångkamp. Vissa prövar ju inte alla grenar förrän senare och blir väldigt bra. Så, hur ska vi se på de här framgångarna i unga år då?– Man ska glädjas åt framgången men inte dra för stora växlar. Det är väldigt komplext att förutspå vilka som blir stjärnor. MAGNUS ANDERBERG