Solnedgång eller fruktstund
Det är någonting med vackra solnedgångar.
De stannar liksom inte vid att vara sköna just ett ögonblick utan skapar nya tankar allt eftersom.
Ibland torde det kännas hopplöst för konstnärer. När man alltid har sin överman. Liksom inte går att kravla sig upp i högsta divisionen hur mycket man än vill.
För ungefär i stil med att verkligheten överträffar dikten så är naturens egna tavlor omöjligaatt bemästra i vissa lägen - såsom när solnedgången är som vackrast.
Som en vibrerande pulserande kärlekssymfoni uppträder solen när den är på väg nedåt. De enskilda instrumenten är onödiga, den behärskar alla på en gång och attackerar sylvasst mothjärteroten, som om aortan vore en sträng.
EJ HUMÖRSCHAUFFÖR
Men det stannar inte där. Solnedgången är ingen påtvingad humörschaufför. Är du lite full i skratt så blir den snabbt en apelsin, omgärdad av jordgubbskräm. Sakta simmar den runt, kanske sjunker den, eller så ramlar hela fruktstunden ner i ansiktet på dig där du sitter framför naturens fascinerande tavla.
Om du å andra sidan känner dig lite butter till mods. Då rinner blodet över himlavalvet. Solen är hoppet som håller på att försvinna. Molnen tycka vara beredda på att omfamna dig med sina slöjor och ta med dig till helvetet...
Eller inte...
MAGNUS ANDERBERG
