En aning
Jag tror att våren kommer snart.
Nu anar jag vår i luften!
Och så kommer det ögonblicket när vi kan utbrista: Nu är våren här!
Att ana något innebär en förväntan. Ingenting är riktigt, riktigt säkert, men det ligger något i luften. En annan dag och i en annan situation kan aningen leda till en känsla av oro. Du anar något illavarslande. En besvikelse. En förlust.
Det kan vara lätt att fokusera på det som oroar. Att tro det värsta. Kanske gör vi det för att förbereda oss. Men livet blir så mycket lättare om vi kan ta till oss stunderna då vi får ana det som känns gott, det som känns ljust, det som gör oss glada. Och förväntansfulla.
Dit hör för många av oss den tid som nu ligger framför – våren.
Dit hör också aningen av regn i luften efter många dagar av torka.
”Låt mig få möta någon jag alltid gick förbi, att vi i djupet varsnar ett jag, ett du, ett vi.”
Och när vi möter en medvandrare som möter min blick kan jag ana att jag inte är ensam. Det finns de som vill se mig, orkar se mig även när jag är bekymrad och sorgsen.
Det är ju precis det jag vill tro. När jag möter någon annans varma blick anar jag att det är så. Lycka är att få det bekräftat så att aningen övergår till vetskap.
Precis som när det svaga morgonljuset blir allt klarare efter en mörk natt.
Men – ibland anar vi ingenting. Livet bara händer!
