Tick tack

Ikväll skulle jag ut och kolla in stjärnfallen. September är ju annars stjärnfallens månad, men nu den 12 oktober passerar vi en meteorsvans full av rymdgrus som skulle ge stjärnfall. Tyvärr så mulnar det nu av och till. Och jag som var beredd att i tysthet önska, som man enligt gammal sed kan få förmånen av vid stjärnfall. Jag hade en lista klar, men natthimlen var inte klar. Så står man där i djupet av Mittlandsskogen i det sällsynta mörkret med sin lista och tittar upp mot stjärnehimlen. Den bara glimtar fram mellan molnen. Fullmånen åker som en galning genom molnen. Karlavagnen och Cassiopeja eller Andromedagalaxen anas.Som tur är har jag bara EN förbaskad gatlykta ute vid vägen som stör det naturliga mörkret. Men som tur är så är det fel på den, så den slocknar var femte minut. Då har man chansen att se norrsken, stjärnfall eller hela stjärnehimlen. Och då svindlar det. Oändligheten är obegripbar. I oändligheten ligger tidsbegreppen som också är obegripbara. Sekel, decennier, år, månader, dagar, timmar och minuter är ju så smått. Omätbart egentligen i Livets story. Och i det perspektivet blir jag och mitt liv här mindre än den mista kvark. Konsten att leva livet anser jag vara att förstå hur superminimal vår levnadstid är här på klotet OCH göra det bästa av det utan att bli stressad av den vetskapen. Tick-tack måste mest bli en god tickkick och sen ett tack om vi lyckats ge något för Livets goda fortlevnad. Och ett tack om vi lyckats njuta det som erbjudits oss på detta klot i universum på vår lilla stund här. Anne Wilks