Första dagen på resten av mitt liv

Gäsp! Man vaknar upp den första dagen med en egen blogg på eminenta Ölandsbladets hemsida. I vanliga fall släpar man med möda upp sin päronformade kropp ur bingen. Men idag fick hjärnan snurra igång utöver det vanliga. Har jag något att berätta? I hela mitt liv har jag skrivit dagbok (i pappersbok) nästan varje dag. Men där skriver man ju till sig själv. Saker som inte är av intresse för omgivande människor utom möjligen om 100 år. Då kan någon intresserat läsa om att det fanns något så förlegat som vattentoaletter på Annes tid (i den mån jag nämnt det vansinnet i någon text!). Det fanns kameror med film i eller någon kan läsa att det fanns vintrar med snö.Sen kom mina engagemang i det öländska föreningslivet och på toppen av allt kom den förbaskade Skördefesten. Då var det slut med dagboksskrivandet. I morse for dessa tankar genom mitt huvud då jag uppstod ur bingen och rusade runt bland kok av hagtornsthe (bra för hjärtat!), filmjölk i skålen, halka på tvålen, packa portföljen, snubbla på fåtöljen (blåmålad pinnstol) och kasta ögon i hast i morgonens tidningar…..äsch, nu gick det för fort. Inte kastade jag mina egna ögon ur sina hålor i tidningarna, utan snarare hastiga blickar i tidningarna. Så man är beredd ifall man utsatts för nåt svinhugg eller fått Dagens Ros och nås av mejl eller telefon i saken under dagen. Tio i sju kommer ”Tankar för dagen” i radions P1. Förr hette det ”Morgonandakt” och programmet var på kristen grund. Nu är det lite annat….I morse som annars brukar jag vara klar med morgonbestyren till dess och avlyssnade programmet till lugn. Jag har redan glömt vad det innehöll…Strax efter klockan sju brukar Jörgen Areskough ringa och meddela: ”Nu åker jag hemifrån.” Då har jag lite tid på mig för att sedan stå färdig med portfölj och rollator ute vid vägen. För färd till skördefestkontoret i Borgholm.Tiden till dess utnyttjade jag till ändakt. Jag gick ut på mitt underbara utedass, slog upp dörren på vid gavel i en mycket svagt gryende vårvintermorgon och satte mig i ro. I dunklet anade jag några svarta klimpar som for förbi och hörde sedan: ”Tvink! Tvink!” Det var ett gäng koltrastar som hade stigit upp i god tid för att ta del av den fallfrukt jag lämnat under apelträden för dem. Det lät lite vårligt. Men fan vet om de inte stigit upp tidigt för att förse sig inför stundande väderväxling till annalkande kyla? Hoppas det! Annars kan ju Yngvesson inte ta sig an hampan!