Anne Wilks i väntans tider

Tankar för dagen: Jag är 58 bast står det i mina papper. Men med hänsyn till allt som strömmar mot mig i Livet och när jag sorterar det efterhand, så känns det som jag är 116 bast. Här knegar man på med Skördefesten i ett nätverk av deltagare från koja till slott. Det hade ju varit mindre tidsödande att sitta som högavlönad chef för en liten lätt industri eller nåt. Men Skördefesten ger så mycket mer. Lönen för mödan är klirren i kassorna hos öländska företag och föreningslivet. För att inte tala om att näringslivshjulen snurrar bättre och det dessutom blir behövliga kommunala skatteintäkter.Här har jag ett helt liv engagerat mig i olika delar av öländska ideella organisationer. Med lust å liv gett dem klirr i kassorna. Vem minns inte min vansinniga idé och förverkligandet av Valborgsmässoafton i Gårdby? Där jag i programaffischerna lovade uppträda i svarta trosor. Vilket jag gjorde, även om inge kunde se det! Ja, jag har haft så roligt i mitt trägna arbete. Men har ju åkt på smällar i livet som man åldras av inuti. Samtidigt stärks man, tänkte jag nu ikväll.När jag 2007 i augusti åkte på en hjärtgrej av stress å press åldrades jag lite till. När jag låg där på hjärtavdelningen på Kalmar lasarett, så gick Mamma av å an hemma i väntans tider över hur det skulle gå med hennes Anne på Grönkulla anno 2007. Nu åkte Mamma in akut på grund av andnöd och jag gick här i väntans tider på hur det skulle gå för henne. Ikväll är hon äntligen lyckligen hemma och jag klarade mig förra året och hon nu. Väntans oro för min Mamma är över för tillfället.När Mamma nu råkade ut sa någon till mig att jag ju måste räkna med att hon dör före mig. Vaba! Som 116-åring förstår jag inte hur man kan veta det....Jag kanske dör av stress och press i morgon, men just nu slipper jag gå i väntans tider för min älskade Mamma på lasarettet. Att vara med barn eller med Mamma är lika förpliktigande för alla mammor och alla barn! Anne Wilks