Magnus Anderberg: "En månad utan fotboll är inte fel"

Sporten Artikeln publicerades
Magnus Anderberg, sportredaktör.
Foto:Magnus Anderberg
Magnus Anderberg, sportredaktör.

Jag insåg att det var mycket jag skulle gör avkall på när jag drog till Indien en månad. Men trodde knappast att sport nästan skulle upphöra att existera. Jag har inte sett en fotboll på hela resan, varken på riktigt eller på TV. Det är nytt personligt rekord för livet.

Jag tänker att knappt en käft av er är intresserade av att indierna inte lirar boll. Men jag tänker att alla borde vara intresserad av en annan helt värld – så att ni inte tar den egna för given.

Jag skulle kunna stapla den här sidan full med motsatser. Indien är ett land där de skakar på huvudet i stället för att nicka, helgar gamla kor och struntar i gulliga hundvalpar och inte är så förutsägbara som oss att de tutar av ren ilska. Istället tutar dem för att hälsa, att sälja något, för att man är glad, ledsen eller uttråkad. Eller för att ingen annan tutar. Fast det hände aldrig när jag var där.

Trafiken beskriver indiernas kynne. Allting går ut på att köra så fort som möjligt. Göra halsbrytande omkörningar för att sedan stå stilla och vänta i tre timmar på nästa västerlänning som vill riskera livet i en rostbubbla till riksha. Det är full gas och sedan tvärstopp.

Drygt en procent av Indien befolkning på 1,3 miljarder spelar fotboll enligt FIFA:s statistik, snackar vi registrerade spelare är det snarare några promille. Att jämföra med Sverige där drygt tio procent av befolkningen spelar fotboll. Sett till invånare är landet dessutom det absolut sämsta i OS varenda upplaga. Undantaget är nationalsporten cricket, där är Indien världsetta. En idrott som avbryts för att dricka te och äta gurkmackor. Känns lika bisarrt som att actionfilmerna i Bollywood avbryts av musikaliska nummer. Det är som att fritiden inte får vara fullständigt på allvar eftersom vardagen är hundra procent halsbrytande och all in.

På Öland lirar vi varken hockey eller cricket men löpartalangerna i Högby förbluffar och ungarna i Färjestaden kan zorra upp en boll i krysset. I Indien är idrott ingen tradition. Vad gör dem i stället undrar du som sportfåne? Tja, istället masar sig folket upp på taken i städerna och flyger drake när de får ledig tid. Inte bara barn då utan även vuxna. Varje kväll kunde vi sitta och glo in luftfärderna.

Kaxigt att uttala mig om drygt 1,3 miljarder indier efter en vecka i mikroskopisk del av landet? Ja. Men jag som bara doppat tårna i havet har större möjlighet att ha rätt än de som drunknat i intryck.

I Sverige gillar vi att uttrycka att vi är ett individualistiskt samhälle med mångkultur. Men det är tvådimensionellt på våra gator i en jämförelse.

New delhi är en av världens största städer med 30 miljoner invånare. En kväll åkte vi hem från marknaden i ett område där moskéer och hinduiska tempel samsas. Så mycket folk runt omkring att vinterkylan blir mustig som om den är en puttrande gryta som står på långkok. Lukten från curry och rökelse brottas ner av smoggen från en riksha som plockar upp oss. Gatan är smockfull. Bredvid går tre kor och en gris, bakom kör en man och tutar i en ny flådig BMW med smartphone i hand, framför drar en annan man fem stora mjölsäckar på sin kärra.

Plötsligt välter han lasset. Mjöl över hela gatan. Ingen kommer förbi. Samtliga börjar skrika och tuta allt vad de kan i kör. Men inte ens nu av anledningen att de är ilskna, utanför för att de behöver hjälp. För att den där mustiga grytan med alla smaker ska kunna fortsätta puttra.

Sedan samlas den här tredimensionella staden för att baxa upp de blytunga säckarna. Det är en perfekt scen i en actionfilm. Så överlägset trovärdigt jämfört med Bond och Beck. Men i Indien kommer den alltid att leda till ett musikaliskt nummer i Bollywood. Och i verkligheten så leder den inte till en fotbollsmatch med resultat, tabeller och hårda dueller. Utan till att flyga drake eller möjligen lira cricket och käka gurkmackor. Det är inte fel, även om jag personligen får lite abstinens efter fotboll.