Göte – den glädjespridande pessimisten

Fotboll
3 bilder
Foto:Magnus Anderberg

Om några veckor fyller Göte Johansson 70 år. Men det pojkaktiga, finurliga leendet är intakt.

– Det är jätteviktigt med stämningen i ett lag, för fanken. Det spelar ingen roll om det är folk jag aldrig träffat, jag kan gå fram och snacka med vem som. Försöker liva upp dem, säger han.

– Men matcherna slipper jag egentligen helst, jag blir så nervös. När killarna spelar som krykor och inte kan slå en tre meter lång pass rakt fram, då blir jag vansinnig och säger saker jag inte borde.

Matcherna börjar han oftast på bänken.

– Egentligen ska jag sitta kvar där hela matchen men det går inte. Jag måste gå runt för att lugna ner mig.

Det dröjer inte länge förrän han vankar runt som en osalig ande runt plan. Han kommer fram med ett leende, snackar lite, skämtar och skrattar. Verkar rätt lugn faktiskt. Men skenet bedrar.

– Just matcherna är jag inte mycket för, det är för jävla nervöst. Det har blivit värre och värre med åren dessutom. Jag vill egentligen stanna hemma, slippa se det.

Händer något på plan, en missat missad målchans eller felpass, då skakar Göte på huvudet, drar till med några väl valda sågningar. Sparkar kanske lite i marken.

– Jag är pessimist, jag tror ju alltid att det går åt helvete och att vi ska förlora. Inte ens om det är 4–0 och fem minuter kvar är jag säker. Kanske med en minut kvar…

Men det går över snabbt. Han tittar upp från glasögonen och ler igen. Skämtar om eländet på plan eller något helt annat.

– Med nervositeten kommer temperamentet. Då kan jag vräka ur mig saker som jag egentligen inte skulle säga. Ibland kan jag bli så förbaskad på killarna, när de spelar som krykor och inte kan slå en tre meter lång pass rakt fram. Då blir jag vansinnig, berättar Göte Johansson.

– Sitter jag kvar på bänken säger dem ju till mig att lugna ner mig. När "Kraaijen" (Marcus Stark) var tränare var vi mästare på att ryka ihop. "Gå här ifrån" sa han ibland, det kunde vara hårda bud. Jag sa min mening och han sin åsikt och en stund senare sa han precis som jag sagt i början, haha. Efter matcherna var det inga problem, det var i stridens hetta det tände till.

Är det någon spelare som du aldrig sågar?

– Det är väl om någon hamnat på fel position som jag kan vara lite snäll…annars kan jag nog blåsa på allihopa, haha.

Han är uppvuxen i Södra Bäck men flyttade som 15–åring. Har bott ihop med Elisabeth i huset i Färjestaden drygt 40 år. Under spelarkarriären bodde han på andra sidan sundet flera år.

– Jag körde hem varenda helg ett år från Norrköping och spelade för RM, det fanns inget annat. Första åren i Nybro var det färjan över två dagar i veckan, åkte halv sex och var hemma halv tolv. På den tiden var intresset för fotbollen så mycket större och det var inte som nu med alla övergångar.

Han lirade 526 matcher och gjorde runt 200 mål, som vänsterytter och vänsterinner. Ett patenterat Göte–mål var att komma från kanten och curla in bollen vid vänster stolpe.

– Klart jag kunde missa målet någon gång men jag tror inte jag sköt så illa som de gör i dag. Skjuter de tio skott är nio utanför eller över. De tränar mer, har bättre bollar och har fina planer. Ändå är det kaos. Jag fattar det inte. Den säkraste platsen att stå på träningarna är i målet, för där kommer inte ett enda skott.

Du hade inte samma nerver när du lirade?

– Nä, bara när vi gick ut på plan. Sedan var det lugnt, temperamentet var bra och jag var nästan för snäll.

Vad minns du tydligast från karriären?

– Lite konstigt kanske men det jag tänker på är när vi spelade mot Alsterbro. Jag skjuter bollen mot målvakten rätt på pannan. Fy satan vilken träff jag fick, han blev knockad. Det var bara att bära ut honom, men han mådde bra efteråt, berättar Göte.

– Den bästa upplevelsen är väl egentligen när jag stod vid sidan om och vi vann med 7–1 mot Färjestaden i ÖM–finalen 2012.

Han slutade spela som 35–åring. Alltså nästan exakt 35 år sedan. Om några veckor åker han till Thailand för att fira sin 70–årsdag. Han hade uppehåll tio år efter egna karriären, sedan anslöt han till RM igen och har haft lite olika roller genom åren.

Han har upprepat samma visa om att han ska sluta många år.

– Det är som ett gift det här och jag håller väl på tills de gräver ner mig. Jag har hållit på med fotboll hela livet och skulle egentligen lägga av nu men likväl är jag på träningen varje vecka. Jag ringer in domare och lag, fyller i matchprotokoll, klipper plan och är hantverkare på San siro och Runvallen.

– Det är som ett halvtidsjobb. Det har varit dränering och altan på Runvallen. Ny belysning på San siro och i vår ska vi börja bygga ut omklädningsrum, sedan blir det toalett och kiosk, säger Göte och fortsätter berätta om en rad projekt senaste åren.

– Det är jag som kommer med idéer ofta och sedan får vi fria händer att genomföra det. Vi har rätt mycket snickare i laget med, de är duktiga grabbarna.

Men det är knappast bara som materialare och vaktmästare Göte tillför något i RM.

– Det är jätteviktigt med stämningen i ett lag, för fanken. Sitter någon vid sidan av måste jag gå fram och peppa, försöka få fart på dem. Och jag tycker att vi alltid lyckats ha bra stämning i laget hemma och just nu är det många i som är jätteduktiga på att få i gång det.

Har du alltid varit bra på att ta alla typer av människor?

– Ja, jag kan snacka med alla. I och med jobbet på bilbesiktningen blev det naturligt att kunna ta allt sorts folk. Det spelar ingen roll om det är folk jag aldrig träffat, jag kan gå fram och snacka med vem som. Försöker liva upp dem. Det är väl både för min och deras skull.

Det beskrivs oftast som lite typiskt svenskt att göra tvärtom, vad tycker du om det?

– Ja, sådan är inte jag, det bekommer mig ingenting att gå fram. Hellre det än att stå och glo på varandra som idioter och vara tysta. Men sedan märker jag ju direkt om det är en person där det inte är någon idé att försöka.

Vad är roligast egentligen, att kolla matchen eller snacka skit vid sidan av?

– Vissa gånger spelar de hyfsat och då är det skoj. När de spelar som dåligt kan jag lika gärna gå runt och prata med folk. Det gillar jag ju. Det tycker jag bättre om än att sitta och vara nervös och bli irriterad.

Blir du förbannad annars, utanför fotbollsplan?

– Nä, annars brukar jag inte säga så mycket.

Men det är en sanning med modifikation visar det sig…på fritiden spelar han en del bowling, boule och bowls.

– Fy satiken, tävlingsdjävulen blir jag inte av med. Vi har en kille som går in för det som sören, "Bosse Plast". Och vi hamnar alltid emot varandra så då kan det bli riktigt hätsk stämning, haha.

– Jag kan bli vansinnig bara vi spelar kort med kompisar här hemma även om jag försöker hålla inne med det.

Det kan Elisabeth intyga.

– Då är han en riktigt dålig förlorare. Det var samma när vi spelade fia med knuff med mamma och vi körde ut honom hela tiden, gud vad sur han blev. Men det är ju det som är roligt också…