Sport

Nu har ”Katta” suttit av för sista gången

Ridsport Artikeln publicerades
Under många år var Katarina Torstensson en av de bästa inom öländsk ridsport. Nu tvingas hon avsluta sin karriär som hoppryttare alldeles för tidigt.
Foto: Lena Gunnarsson
Under många år var Katarina Torstensson en av de bästa inom öländsk ridsport. Nu tvingas hon avsluta sin karriär som hoppryttare alldeles för tidigt.

En av Öländsk ridsports mest framgångsrika hoppryttare är Katarina Torstensson. I många år var hon Ölands Ryttarförenings mest framgångsrika ryttare och hon var starkt bidragande till att laget klev upp i elitserien i hoppning 2008. Efter en höftoperation, tvingas hon nu helt sluta med ridning.

Flera år i rad utsågs hon på Ölands Idrottsgala till Årets ryttare. Hon har fått fram godkända hingstar, ridit in hundratals hästar, tagit upp åtskilliga hästar till svår klass i hoppning, tävlat unghäst-VM tre gånger och hon har tränat ett flertal Ölandsekipage under sin långa karriär. Under många år var hennes bas gården i Kåtorp utanför Färjestaden, men flyttade 2007 till Värends Nöbbele i Växjö kommun. Sedan 2015 har hon Växjöortens Fältrittklubb som klubbadress. Katarina Torstensson hade börjat dra ner på tävlingsridningen och hade börjat med ett kontorsjobb, när problemen började för ett och ett halvt år sedan. Det som först var molande värk blev outhärdliga smärtor.

– Jag var hos flera olika läkare och ville verkligen försöka hitta olika alternativ. En höftledsprotes var verkligen sista utvägen. Jag ville testa alla tänkbara alternativ innan och försökte hålla värken i schack med träning och stretching. Men till slut kunde jag inte sitta, inte räta ut höften och inte heller sova ordentligt.

Att ligga ner och stå var det värsta och med många timmar som tränare i ridhusmaneger blev det en ännu värre kombination. När det blev outhärdligt, bokades en tid för ny kontroll. Då upptäcktes håligheter i höftbenet, skelettcystor, och benet hade troligtvis så småningom gått av om Katarina fortsatt.

– Det enda som funkade var faktiskt att rida, då hade jag inte ont. Just den positionen var bra. Om jag hade kunnat rida 24 timmar om dygnet hade det varit lugnt. Men mot slutet hade jag svårare att rida hästarna helt raka eftersom musklerna försvagades mer o mer i vänster ben.

När insåg du att du aldrig med skulle kunna rida?

– Jag frågade läkaren ganska omgående vad jag fick och inte fick göra efteråt. Hans svar var ”du får göra vad du vill men du får inte trilla och slå dig”. Den här höften får inte gå sönder helt enkelt. Att rida på halvfart och vara rädd att slå sig funkar inte.

Fanns det inga alternativ för dig?

– Någon har frågat om jag inte ska rida dressyr på Fetcher, men han kan ju också snubbla och jag kan trilla av. Att utsätta min familj för den oron att det ska hända något, det vill jag inte göra. Om hela familjen hade varit i hästsporten hade det kanske varit annorlunda, men inte nu. Om jag ska fortsätta ska jag göra det på en högre nivå. Varför ska jag hålla på med en häst på lägre klasser? Då kan jag göra annat istället, säger hon bestämt och med eftertryck.

Dotterns fotbollsintresse är en av delarna som nu tar större plats i Katarina Torstenssons nya vardag. Sedan operationen i mitten av maj har mycket tid ägnats åt en rehab som varit rekordsnabb. Naturligtvis var målbilden självklar och tempot skyhögt, som alltid när det gäller Katarina Torstenssons vinnarmentalitet.

Hur har du tagit dig igenom den här situationen?

– Det var jättejobbigt innan jag hade bestämt mig. Det var mycket tårar, ältande och funderingar. Varför har jag satsat på ridningen om jag inte kan fortsätta? Har jag kastat bort livet? Men jag bestämde mig; det går inte jag måste göra något. Så jag satte mål fram till operationen, och vad jag skulle göra efter. Nu är jag smärtfri.

Katarina Torstensson har inte helt och hållet klippt alla band till hästeriet. Kvar på gården finns unghästar och dräktiga fölstona Odelia och Take a Chance. Hennes topphäst, hingsten Fetcher N, är tillbaka hos sin ägare och går numera enbart i avel. En lovande femåring, Queen Marmalade (u. Quinta Essentia, som gått svår klass) , rids och tävlas av ryttaren Robert Groves och det finns inga planer på att sälja henne. En proffsryttare med unghästar som specialitet är inhyrd i stallet så alla boxar är fulla.

Är du ridsugen?

– Nej, inte direkt, inte när jag står på backen. Jag har ett bra samarbete med min ryttare och det känns bra. Jag åker med på tävlingar och kan hålla mer träningar. Så länge jag inte känner mig sugen på att sitta upp så gör ju min ryttare ett bra jobb så då är det bra. Jag kan tänka mig att i framtiden vara talangscout för hästar, leta efter lovande hästar, säger hon.Det är lätt att förstå att det ligger många timmars mentalt jobb med sig själv för att kunna landa i det här beslutet och den här situationen.

Är det helt otänkbart att vi får se dig i sadeln igen?

– Jag måste nog få distans till min verksamhet. Jan Jönsson (fälttävlansryttare på hög nivå, reds.anm.) var ju över 70 år när han startade på amatörtouren, säger Katarina och rösten fylls av lite sprudlande glädje.

– Kanske innan nästa höftbyte, då måste jag ju ändå operera mig igen, protesen håller ju ett visst antal år, inte hela livet. Så då kanske…Men jag riskerar inget de närmaste tio åren.

Så du har inte kastat ridhjälmen i soptunnan?

– Nej, den kan vara bra att ha. Man måste ju ha hjälm när man visar en häst på treårstest och när man löshoppar. Så den finns kvar.