Magnus Anderberg: ”Så töntig träning att min bebis skrattar åt mig”
Förra året skrev jag några rader om ”Healthy feb” (Hälsosamma februari).
Ett koncept som låter internationellt men som, mig veterligen, bara innefattar yttre delarna av Spjutterum. Än så länge. Förra året var det jag och min sambo. I år har vi ytterligare en deltagare. Även om han inte är medveten om det själv. Walter, tre månader.
Konceptet är att göra årets tråkigaste (och kortaste, lite lagom lämpligt) månad till årets nyttigaste. Med kost, träning och sömn.
Ni som är föräldrar hajar säkert till direkt. Ler lite medömkande? Skrattar åt mig? Att jag ska sova extra bra Nu – med en bebis hemma. Ja, hur försvarar jag den idiotin? Jag är nybörjare som farsa, uppenbarligen.
Man kan väl uttrycka det som att Walter inte riktigt fullföljde sin del av Healthy feb. Risken är rätt liten att jag sårar honom för han läser inte så mycket i ÖB–sporten, han glor mest på bilderna och undrar varför vuxna människor springer runt med käpp (innebandy). Och försöker äta upp dem. Därför kan jag vara ärlig och säga att han varit mycket på baby-gymmet men jag har vid upprepade tillfällen kommit på honom med att bara ligga och lata sig. Och när jag kommer på honom skrattar han bara åt mig.
Innan Walter kom till världen var det en enda grej jag lovade mig själv. Att jag inte skulle bli en sådan där pappa som springer runt med sin unge i barnvagn (modell strömlinjeformad), iklädd "fräna” tights, stora hörlurar och utan självdistans. Till stor del för att jag vill vara en närvarande pappa. Till ännu större del för att inte vill se ut som en tönt till allmän beskådning.
Det jag inte visste när jag svor det där löftet var att jag skulle lyckas med att utklassa den där tönten efter bara ett par månader.
Förra året beklagade jag mig över att det var snöstorm i februari och en pärs att gå fem kilometer per dag. Årets variant för att fixa antalet steg under Healthy feb blev att i kvällsmörkret gå ut med Walter i barnvagnen på grusvägarna kring Spjutterum.
Jag vet. Det är helt bisarrt att låta sitt medvetande fokusera på att jaga in steg från mobilen. Att lägga ut sin anskrämliga hemlagade tonfisksallad på Facebook eller att tro att man kan vinna en diskussion på Twitter framstår som högst rimliga mobilvanor i jämförelse. Under ”Healthy feb” tar jag det till nivån att jag blir irriterad om jag glömmer telefonen vid TV–soffan när jag ska på toaletten. ”Fan, nu tappade jag 20 steg”.
Det är så korkat att Darwin skulle häpna kring att jag under en månad per år lyckas backa mig tillbaka i evolutionen från Homo sapiens till neandertalare. Eller ännu längre. En orangutang skulle skratta åt mig. Det är tur att det varken finns apor eller homo sapiens när mörkret lagt sig över grusvägarna i Spjutterum.
Jag har visserligen inte ”fräna” tights eller strömlinjeformad barnvagn. Men jag har vandringskängor och pannlampa när jag krigar framåt i lervällingen.
Jag är visserligen inte en tönt till särskilt allmän beskådning men med den betydligt ärligare uppsynen från barnvagnen. Pappa, vad håller vi på med? Varför vi inte är inne på gymmet istället och latar oss? Och när han kommer på mig skrattar jag bara. Inte åt honom utan åt mig själv.
Han skrattar oftast tillbaka. Åt mig. Det är nog för att jag beter mig så konstigt. Vad är jag för vuxen människa, som springer runt utan käpp? Mycket märkligt.
