Magnus Jansson: ”När blir det ÖM i triathlon?”
Ni som kan bla´t vet att jag gästspelat här tidigare. Från våren 2016 och ungefär ett och ett halvt år framåt dök jag upp i tidningen med ojämna mellanrum. Samtidigt ÖB-bloggade jag mer eller mindre sporadiskt om den öländska fotbollen.
I bloggdebuten skrev jag en liten presentation om mig själv. Där nämnde jag att att min första kontakt med den öländska senioridrotten blev som ung, fotbollsspelande bollkalle på Glömmingelunden i början av millenniet. Jag beskrev Henrik Yngvessons hårda vristskott, jag framförde min fascination för spelartjafset på planen, men allra främst dreglade jag över cuba-colan och den kokta korven i halvtid.
Allt det där finns fortfarande kvar på bloggen, så det känns inte nödvändigt att upprepa sig här.
Lokal idrott i allmänhet, och öländsk i synnerhet, är ett fantastiskt fint kulturarv som jag är glad och tacksam över att jag vävdes in i. Lagsport eller individuellt utövande, enstaka tävlingar eller årslånga serier spelar ingen större roll. Ser jag det ur ett barn- och ungdomsperspektiv så är jag övertygad om att de allra flesta blir en bättre människa av att kontinuerligt tillbringa sin uppväxt inom idrottens värld.
* Men i vilken riktning är den öländska senioridrotten på väg?
* Antalet idrottslag på Öland om tio år?
* Hur många idrottsutövare finns det då?
Jag har egentligen ingen aning, men utvecklingen på den öländska idrottskartan är en fråga som passerar mina tankar allt oftare, senast i samband med Ironman-veckan.
Effekten av den globala tävlingsindustrins nedslag i regionen har blivit enorm under den här sexårsperioden. I augusti offentliggjordes också ett nytt femårskontrakt, vilket innebär att barn och ungdomar i publiken får många fler tillfällen att bli inspirerad (för det blir de väl?) av den enorma folkfest som skapas vid Mini Tri och huvudtävlingen. Jag vet också att det redan utövats lightversioner på skolnivå.
När får Öland sin första egna triathlontävling? När arrangeras första ÖM?
Ska utvecklingen fortsätta i den här stigande kurvan så bör det inte dröja särskilt många år. Det är också en träningsform och sport som passar det moderna samhället. Många, de allra flesta, vill träna och röra på sig, men man vill bestämma ambitionsnivå och tillfällen helt själv.
Är man inte sugen på att träna så är det bara att hitta en ursäkt och ställa in. Och har man inte fått tillräckligt med träning så är det bara att sänka tidsmålet vid själva tävlingen.
Ska vi säga ÖM i triathlon 2025? I och runt Borgholm? Eller Färjestaden? En lördag i juni? Jag tvekar när jag läser frågorna i efterhand. Men hade någon, säg år 2010, berättat om Ironman-hysterin så hade jag tvekat även då.
Det är åtminstone en spännande tanke.
