Jansson: ”Det blir allt svårare att få grepp om frimånaden”
När nu 2020 knackar på dörren så sker mängder av olika slags sammanfattningar kring det senaste decenniet. Det går att applicera det där på i princip allt möjligt – och klart är att mycket förstås har förändrats i svallvågorna av den tekniska och digitala utvecklingen.
Den här frimånaden har fått mig att tänka på lagens sätt att kommunicera ut nyheter på sociala medier.
Det finns sällan en tillbakablick som inte får något nostalgiskt skimmer över sig. När jag kom upp i Glömminges seniorlag för elva-tolv år sedan så minns jag att det var gästboken på hemsidan som gällde. Den var halspulsådern och hela lagets, föreningens gemensamma och ganska interna vattenhål när det gällde information och nyheter.
Man kunde välja själv om man ville skriva under med sitt riktiga namn eller inte, vilket såklart ledde till att nyheter, trupputtagningar och annan information blandades med exempelvis anonyma förfrågningar om helgens förfest eller publicerande av olika rykten.
Stundtals rätt kul, men inte alltid så bra.
Efter ett färskt äventyr i adressfältet så märker jag snabbt att laghemsidornas storhetstid både hunnit anlända och passera sedan dess. Det är tyvärr relativt få av de öländska föreningarna – och det här gäller många idrotter – som numera kan skryta med en välskött och aktiv webbplats.
Men jag klandrar ingen, jag vet själv hur det är. Nytändningar dör ut, det tar ofta mer tid än vad man tror om det ska bli hyfsat bra, samtidigt som de ideella krafterna kanske behöver riktas mot andra områden istället.
Hemsidornas generella förfall kom också ganska naturligt efter sms-gruppernas och de sociala mediernas entré. Ungefär samma funktioner, men ofta smidigare, enklare och bättre. Det ska dock sägas att många föreningar inte är särskilt aktiva eller informativa där heller.
Nu – i slutet av 2019 – befinner vi oss i en frimånad där det inte händer särskilt mycket i vissa av de öländska fotbollslagen. Åtminstone kommuniceras ingenting utåt i de kanaler som finns och när jag, som journalist, kollar läget på ett eller annat sätt så får man ofta höra att... det inte har hänt så mycket.
Andra lag har valt motsatsen.
Den här hösten har vi exempelvis fått veta, via sociala medier, att flera av Färjestadens GoIF:s eldsjälar fortsätter att hjälpa till i föreningen även nästa år. Sven Yngvesson är klar för ytterligare en säsong som grillmästare och sedan stannar den, och den, och den också. Ett fint sätt att visa uppskattning och lyfta fram personer i rampljuset, vilket jag gissar är huvudsyftet, eftersom det annars hade varit en större nyhet om någon faktiskt lämnar.
Det är en fängslande metod, nyfikenheten växer och jag vill veta mer och mer och mer; grodorna i Tallhöjdens bevattningsdamm, hur ser framtiden ut för dem?
När det gäller nyheter kring de öländska lagens spelartrupper så har det blivit en konstig utveckling på vissa håll. Att föreningarna kommunicerar ut truppförändringar är bra i grunden, det underlättar, men det blir lite problematiskt när det bara är de positiva nyheterna som lyfts fram.
Man skulle kunna kalla det för en typ av semi-propaganda.
Frimånaden är väldigt intressant för många av Ölandsbladets läsare, det går att märka på mer än ett sätt. Det är naturligt för oss att försöka få med minst ett par rader om varje övergång när den sker, oavsett dess dignitet. Resurserna och tiden är dock begränsad vilket gör att det ibland landar i en notis, utan kommentarer, där vi förlitar oss på föreningarnas information.
Därför är det rätt trist när man ena stunden skriver om ett nyförvärv till ett lag – för att en vecka senare upptäcka på annat håll att en spelare från samma trupp, i samma veva, försvunnit in till en klubb på fastlandet.
”Var har han tagit vägen?”
”Vem? Jaha, han. Äh, han lämnade redan i slutet av säsongen”.
Typ så kan det också låta.
Den klassiska ”nyförvärv/förluster”-listan blir allt svårare att sammanställa för varje år som går. Någon människa i föreningarna måste i slutändan digitalt godkänna varje övergång som sker, så på det sättet är det enkelt att dra en gräns. Men trupperna förändras under hela året och ibland känns det faktiskt som att föreningsfolket själva har svårt att hålla koll på vilka ”på gränsen”-spelare som är att räkna med eller inte.
