Sport

”Han är Ölands Leif GW Persson”

Sport
Johan Björling, journalist Ölandsbladet.
Johan Björling, journalist Ölandsbladet.

Så var min tid på Ölandsbladet till ända. Fem månader av fotboll, bowls, torra fairways, Ironman och medieslipade division 6-tränare är nu över och tillvaron ska fyllas med annat.

Att få chansen att jobba som sportreporter har varit både roligt, stressigt och lärorikt. En del upplevelser har på goda grunder redan glömts eller förträngts. Men mycket kommer jag bära med mig efter de här månaderna.

Som att inga division 5- och 6-lag i fotboll har lika medievana och slipade tränare som de på den här ön. Inga. Den medieexponering som lagen, spelarna och inte minst tränarna får av oss och andra medier måste vara unik. Jag har stött på en hel del division 6-tränare under min egen aktiva karriär. Mycket kunde man säga (och det gjordes det också) om dem, men just medievana var inte det första ordet man kom att tänka på. Men på Öland finns alla sorter. De glada. De pratsamma. De usla förlorarna. De analytiska. De optimistiska. De korrekta. De politiskt inkorrekta. De kvasipsykologiska. De i affekt fradgaproducerande. Alla typer finns, men oavsett sinnelag och personlighet har de en sak gemensamt: medievanan och leveranssäkerheten.

Som att kållarver är något synnerligen bekymmersamt. Innan jag började på Ölandsbladet visste jag inte ens att det fanns något som hette kållarv. Men efter att en av norra Europas mest initierade kålodlare, kollega Anderberg, beskrivit dess högst oönskade närvaro i trädgården har jag inte bara lärt mig om dess existens, utan även att de är högst osympatiska.

Som att det sannolikt inte finns allt för många grupper av människor på Öland som är så pratglada och entusiasmerande som cykelfolket. I alla fall de som heter Tomas och Thomas. Man blir nästan själv sugen på att införskaffa ett frustande kolfibervilddjur och ge sig ut på vägarna. Men bara nästan.

Som att Mörby-profilen och målvaktstränaren Anders Larsson är Ölands Leif GW Persson. Inte av yrkes- eller utseendemässiga skäl givetvis, utan för att han har ”det”. Han genererar mer ”klick” och intresse för artiklarna i den här tidningen än vad de flesta andra förmår. Precis som polisprofessorn gör för kvällsblaskorna. Vill man krydda en halvtam text om exempelvis...kållarver så kan man med fördel låta ”Taxi-Larsson” uttala sig om ämnet så har vi fått en närmast garanterad ”klickis”.

Som att fredagskvällar runt 21.10 för oöverskådlig framtid sannolikt kommer framkalla en ökad stressnivå i kroppen. Att ringa in två, tre eller fyra matcher som slutar 20.45 och hänga på några tillhörande tränarkommentar, när text och redigeringen ska vara klar 21.10, är inte helt igenom njutbart. Men oerhört spännande.

Som fotbollstränaren som var så förkrossad efter en match att jag knappt fick ur honom ett enda hörbart ord när jag skulle göra en intervju. Han såg svårt bedrövad ut och famlade efter orden när han indignerat försökte beskriva lagets insats på planen. Det som förvånade mig en smula var att hans lag precis hade vunnit matchen med 2–1…

Givetvis finns det fler minnen och intryck som jag kommer ta med mig från den här tiden, men den största känslan är, precis som jag var inne på i min allra första krönika: att lokalidrotten är härlig kort och gott!