Sport

Anderberg: ”Valspurten ett haveri från sportens värld”

Krönika Artikeln publicerades
magnus andebrerg
magnus andebrerg

Aldrig har folk varit som så enögda supportrar inför ett val. Aldrig delas folk upp i så mycket lag. Och aldrig har Lasse Lagerbäck influerat partiernas taktik som nu.

Valspurt. Sportreferensen finns ju till och med i själva ordet.

Det som i grunden handlat och möjligen fortfarande handlar om vem som kan styra det här landet, landstingen och kommunerna på bästa sätt har förvandlats till ett sorts mästerskap.

Jag är sportchef på Ölandsbladet men inte ens jag gillar ”sportifieringen” av politiken.

Årets valrörelse tycks otroligt inspirerad av den svenska VM–sommaren. Inte på ett lika bra sätt tyvärr. Det handlar om att spela defensivt och se till så att tiden rullar på utan misstag så mycket man kan när man är attackerad – i intervjuer och debatter. Fegspela av matcherna för att sedan gå på omställningar med egna inspel och ta över rubrikerna i tidningarna. Flytta fokus till sina ”egna” frågor. Det är som att Lasse Lagerbäck och Janne Andersson hyrts in för att coacha partierna.

En tråkig taktik för alla som inte håller på det specifika laget.

Det är numera så många valdebatter att i stort sett alla har skrala tittar– eller lyssnarsiffror. Få orkar lägga tid på det politiska budskapet. Knappast någon kan undvika de braskande rubrikerna efteråt – om vem som varit ”bäst” i debatten. Ranking och poängsystem. Detta enligt läsarna (säkert inte alls jäviga…) och experter (gärna någon retorikprofessor som bedömer allting annat än själva budskapet).

Men det är inte bara på partinivå som jag ser hur det sämsta från sportvärlden smittat av sig på politiken. På personnivå syns ”den enögda supportern” tydligare än någonsin i det här valet.

Dels för att Internet gör det lättare än någonsin att få sin egen åsikt bekräftad. Sommaren har gjort det svårare än någonsin att vara klimatförnekare men en annan sanning finns ändå bara två klick bort.

Dels är det sociala mediers ”fel”. Förr satt folk hemma framför TV:n och höll på sitt lag och hytte med näven. Nu ska alla åsikter delas på Facebook och Twitter. Vilket i den bästa av världar kan ge något vackert demokratiskt skimmer. Men eftersom det alltid finns en enögd åsikt som stämmer överens med den egna på Internet… Ja, ni förstår.

Det tragikomiska är att den som är riktigt enögd är kanske den som tror sig vara det minst just till det här valet. Eftersom hen sitter i den berömda kuvösen kallad filterbubbla och myser med lika trogna supportrar. Och har man riktigt mycket ”tur” så finns det åtminstone fejkade konton som håller med om ens åsikt.

Som sportchef kan jag erkänna att jag uppskattar när tränare skyller ifrån sig efter en förlust. Alla ursäkter utan att ”domaren var dålig” tycker jag är rätt underhållande. Ju mer kreativa desto bättre. Det är humor när IFK–tränaren Andreas Prins säger att ”Det är små marginaler” efter 1–8 mot Mörbylånga. Men. Det är inte humor när partiledarna drar till med att det minsann är ”förra regeringens fel” eller ”invandrarnas fel”. Att kasta skit, bortförklara, anklaga andra partier eller grupper i samhället istället för att uttrycka egna förslag är trist. Det förminskar bara möjligheten till förståelse och utveckling.

När jag tänker efter är det kanske det sämsta med det här valet. Att det mer än någonsin försöker dela upp oss i lag. Det är inte bara pensionärerna, ensamma småbarnsmammorna och skolbarnen. Det är dessa grupper kontra ensamkommande flyktingbarn, rika styrelseproffs eller kanske bönderna.

Det som tidigare varit ett derby med fattiga kontra rika är nu en hel serie med mer eller mindre märkliga matcher.

Det verkar finnas en tro att bara för att vi är mer individualistiska nu för tiden så tänker vi bara på oss själva och vårt ”lag”. Som att ingen har förmåga att rösta för hela den här seriens (landets) bästa. Jag vill tro att de flesta av oss fortfarande inte är så enögda. Men om den här valspurten pågått året runt hade vi garanterat blivit det.