Magnus Anderberg: ”Nu förstår jag att det är en öländsk superkraft”
Förra veckan anordnade SSG sin traditionella sponsorturnering i innebandy. Förbaskat kul arrangemang måste jag säga, all cred till föreningen. Ölandsbladet var för en gångs skull inte på plats för att rapportera från matcherna i Torslundahallen utan för att ”lira” själva.
Där står jag mitt emot ordförande B–O Nilsson. Domaren blåser och vips så är bollen borta. Min skånska kollega Kenth Jönsson vägrar ta nästa tekning, han har mött ölänningar förr. Rutinerade Janne Andersson och Anders Klinth på andra sidan, jag är chanslös. Min öländska kollega Alexander Jensen däremot, han rullar med lätthet hem tekningen. Jag har jobbat på Ölandsbladet i sju år utan att fatta att denna superkraft kommer lika naturligt som kroppkakor med modersmjölken för en ölänning.
Finns det någon speciell innebandy-gen som ni ölänningar har?
Torslundahallen den här kvällen visar sig vara årets mest idrottsprofiltäta platsen, före Ölands idrottsgala på målfoto. Martin Gust, Robin Mellborg, Janne Eriksson, Patric Addén, Björn ”BK” Karlsson och Oscar ”Big O” Andersson för att nämna några på plan. Där står jag med en lånad klubba och en gammal korsbandsskada. Svetten curlar sig nedåt nästippen som som en sten redan innan vi börjar ”lira”.
Första matchen är mot laget Bra Mjölk och ett par av bönderna från hembyarna Runsten och Spjutterum, Axel Cedergren och Peter Nilsson. Här bör vi ha en liten chans tänker jag. Naivt. 15 sekunder senare ligger bollen i nätet bakom. Eller snarare sitter den där klockrent efter ett rungande dragskott från halvplan. Sju minuters klapp–klapp senare har vi torskat med 0–5.
Spelar ni något annat än innebandy på idrotten i skolan? Dessutom på matte– och historielektionerna? Är det obligatoriskt med en kvarts tekning varje rast på Gårdbyskolan?
Nästa match, 2–4 mot Byggbolaget efter ett par fräna tacklingar signerade Johan Helgesson och Mattias ”Nisse” Nilsson och mål från egen planhalva av ”Uffe Smurf” Andersson. Sylvasst i nättaket, till synes utan minsta ansträngning.
Vad äter ni? Vad går ni på? Vilken planet är ni från och funkar kryptonit mot era superkrafter?
Nu tänker ni att det här går helt åt helsicke för Bladets gäng. Men se att där har ni fel. Någon sorts mirakulös vändning sker. Vi kniper fyra raka segrar, slår ut ICA Borgholm i kvarten och får sedan stryk mot slutsegrarna från Ocab (såklart). Till stor del beror det på att vi inte bara är skåningar i laget.
Personligen räddar jag äran med tre baljor i turneringen. Men gudarna ska veta att det inte är några rungande dragskott. Jag springer nostalgiskt runt som en stolle med enhandsfattning. Som en sorts motsats till vad kidsen lär sig i Färjehallen. Där har väl gyllene regeln att hålla klubban med två händer upprepats varje morgon, middag och kväll två decennier i sträck. I min gamla gympasal i skånska byn Stehag var det Jolly light–klubbor och en hand som gällde. Och vi tränade helt uppenbart för lite på tekning.
Finns det inristat någon hemlig formel hur man ska teka i innebandy på Karlevistenen? Kommer arkeologerna vid Sandby borg hitta någon hemlighet?
Det är många grejer här i världen jag insett att jag är usel på. När jag ska rita en elefant ser det ut som en katt. Och jag sjunger mer komiskt än kliniskt. Men jag hade helt ärligt ingen aning om att jag var så kass på att teka i innebandy. Förrän förra torsdagen.
Dock finns det chans till upprättelse. Om jag åker jag över till fastlandet och lirar innebandy. Där är jag kanske kung på tekningar. Mycket möjligt. Åtminstone lika bra som alla andra – utan superkrafter.
