Sport

Anderberg: ”Han kom som en marathonkille en novembernatt”

Sport Artikeln publicerades
Magnus Anderberg, sportchef Ölandsbladet.
Magnus Anderberg, sportchef Ölandsbladet.

Såhär års kring Jesu födelse brukar vi summera höjdpunkterna från året på ÖB–sporten.

Det här är min absolut största händelse 2018.

Vi ska inte blanda ihop koncepten för mycket. Nä, jag blev inte farsa den 24 december. Det här ska inte handla om Jesus men om födelse. Walter har precis fyllt en månad när jag skriver det här. Jag gör inga mirakel men han får alla omkring sig att gå upp i falsettröst. Inte illa det.

Om föda barn passar som krönika på ÖB-sporten?

En barnmorska sa faktiskt att det gick bra att förbereda sig som inför en idrott. Men jo, tjena. Inte ens Marcus Nilssons mångkampstalang räcker till. En förlossning kräver betydligt mer. Som att träna inför alla sporter som finns och inte ha en aning om när starten går.

Det där sista är exceptionellt. Vi vill liksom inte att det sker någon annan gång i livet. Därför blir det skräckblandad förtjusning. Oförutsedda händelser förknippas med olyckor, sjukdomar och död. Med ett lysande undantag. Och då menar jag inte 13 rätt på tipset - även om plingen i rutan må vara förlösande ibland. Höjdpunkter i livet utan kontroll är alltmer sällsynt. Lång planering förekommer resorna, bröllopen, och drömboendena i så kallade livspussel. Kanske är det synd. Kanske borde vi omfamna födslarnas ovisshet.

Jag inbillade mig att det skulle bli ett 400-meterslopp med rallyinslag. Med en pangstart, full fart och sedan bara öka. Kämpa mot adrenalinet ända in i mål. Vakna mitt i natten när vattnet gått. Tokköra från östra Öland till länssjukhuset i Kalmar på ny rekordtid. Jag hade fel, förstås. I själva verket blev det precis tvärtom. Jag har aldrig kört så långsamt. Kurvorna på vägen till Glömminge är inte direkt anpassade för tuffa värkar.

Nu spelade det ingen roll, för Walter visade sig vara en långdistansare. Riktig Mo Farah. Han kom som en marathonkille en novembernatt. 15 dagar efter beräknad födsel. Första delen, latensfasen, med värkar ska pågå som mest i 20 timmar enligt alla böcker och hemsidor. Vi klockade 100 timmar med täta värkar framför allt om nätterna. Sedan hade han ändå en ruskig slutspurt. Walter. Ihop med min sambo Kristin som slog världsrekord i positiv inställning sista skälvande minuterna innan pojken behagade titta ut. ”Jag vill bara säga att det här är såååå häftigt” utbrast hon mellan de värsta krystvärkarna. Möjligen lite påverkad av lustgasen...men ändå. Sjukt imponerande.

Vad jag gjorde? Lyckades balansera tre glas fulla med saft och samtidigt öppna dörren till förlossningsrummet, gång efter gång. Höll krampaktigt en värmekudde från typ död vinkel med millimeterprecision vid bäckenet flera timmar i sträck. Inte illa det.

Som man är jag högst medveten om att jag inte kan vara den avgörande spelaren på plan. Kvinnan gör matchavgörande räddningarna och målen. Vi män springer antingen runt på mitten och slår sidledspass eller blir bänkade. I bästa fall med en bra taktik och mycket beröm. Om kvinnan hör är oftast högst oklart. Men alla vi som skrikit framför favoritlaget på TV har en fördel. Vi är härdade. Och redo för 90 minuter plus rejält med tillägg i skarpt läge.

Redo att kriga in underverk större än 13 rätt.

Tänk om jag får uppleva ett sånt här mirakel till. Hur ska jag förbereda mig då på vettigare vis? Det finns en uppenbar risk. Jag kommer tro att det är ännu en Mo Farah. Men så kommer det en Usain Bolt. En blixtsnabb 100-meterslöpare. Ett lopp som är över någonstans mitt på bron. Eller ännu mer troligt – i nån av kurvorna till Glömminge.

Det skulle ju vara…helt fantastiskt. Det också.