Ulf Hedman: Alla partier blommar – utom M

Öland

Av någon underlig anledning råkar vi just nu leva i den upp-och-nedvända världen där det mesta ställs på ända.

Artikeln publicerades 29 oktober 2017.

Från att ha upplevt något som kallas sommar, men som mest verkade vara en slags evig höst, slog sommaren plötsligt till i början av oktober. Båtägare som just kranat upp sina flytetyg ur det våta kliade sig i huvudet och funderade på om det inte var läge att slänga dem tillbaka i sjön igen. Flora och fauna som börjat förbereda sig för vintersömnen kastade av sig täckena och spratt till liv. Allting blev liksom tvärtom.

Även i det politiska livet har vi upplevt dessa tvärtom-tendenser. Nyligen förpassades Anna Kinberg Batra ut i kulisserna och ersattes av en kortvuxen ekonom vid namn Ulf Kristersson. Bytet av partiledare var dock kanske inte det mest iögonfallande, utan mer den totala 180-graders-sväng som partiet gjorde och som manifesterades på deras senaste partistämma. Det beryktade och hjärteknipande uppropet: ”öppna er hjärtan” har nu byts ut till det mer pragmatiska ”öppna era ögon” (sagt av bland andra den rättspolitiske talesmannen Tomas Tobé och syftande på ”no-go”- zoner, bristande eller ingen utbildning, allmänna påfrestningar på välfärdssystemen, med mera, med mera).

Sådana här omsvängningar medför givetvis att man (i alla fall undertecknad) plötsligt snöar in på en av de mer nördiga vetenskaperna: semiotik. En vetenskap som frambringat miljonupplagor av exempelvis Dan Brown med sin ”da Vinci-kod”, eller av Umberto Eco, vars ”Rosens Namn” även blev en juste film med Sean Connery. (Eco var för övrigt professor i just semiotik).

Semiotik är alltså ett samlingsnamn för teorier som behandlar vilken inverkan tecken, symboler och färger har på oss. Våra representanter i den svenska riksdagens indirekta demokratiska system verkar vara hyfsat insatta i hur det hela fungerar och har därför genom åren biffat upp olika reklambyråers konton med diverse hugskott. En detalj som sticker ut, och som även förvånar den civiliserade världen på kontinenten är hur pass framträdande blommotivet är i den svenska partipropagandan.

Nu tror väl de flesta att den traditionen – ni vet, en ros för S, nejlika för V, vitklöverbladet för C, maskrosor, blåklintar och sippor av allehanda slag för de övriga – är lika gammal som dansen kring midsommarstången och surströmming. Men nix, så är det inte. Det var sossarna och centern som på 1970-talet började rota i den botaniska trädgården. De andra följde bara efter i någon slags ”vi-vill-inte-skilja-ut-oss-från-mängden”- frossa.

Det enda parti som inte föll för grupptrycket var Moderata Samlingspartiet, som den officiella beteckningen lyder. De har strikt hållit sig till ett stort M med någon slags atomstruktur – de där bollarna i ändarna på strecken som formar bokstaven. De började 1970 med ett, tro det eller ej, rödfärgat M. År 1972 blev det mörkblått för att 1979 blekna till en ljusare variant som 1998 återigen blev mörkblått – men för säkerhets skull med röda och gula ”skuggor”.

Och sedan kom Alfons pappa år 2006 – ja, alltså Reinfeldt – då försvann atombollarna och det stora M:et byttes ut mot en minuskel i vitt på en gräslig, babyblå bakgrund. Och för att riktigt trumfa in att nu var det nya tider på gång klistrade man för säkerhets skull på ett ”nya” i orange mellanstadieskrivstil.

Nu 2017, efter några besvärliga år med partiledarbyte och en tidigare idoliserad finansminister som inte bara bytt fru utan också livsstil, och där märkliga fylleslagsidiotier ingår som en bärande livsstilsmarkör, är det dags för en nytändning med en fantastiskt okarismatisk (fast det gäller tyvärr samtliga partiledare) teknokrat vid rodret. Vad blir det nu? Ska det äntligen bli en blomma?

Den öländska floran har en hel del att bjuda på. Det finns ingen ”kappvändar-blomma”, i alla fall ingen som undertecknad med beklagansvärt rudimentära kunskaper i botanik känner till. Men det finns förstås solvändan. En blomma som vänder sig dit där värmen och rösterna i kommande val finns, och som kanske kan garantera moderata förtroendevalda ytterligare fyra år vid dignande, skattefinansierade bord.

ULF HEDMAN