... som ett bi

Öland Artikeln publicerades
Så snart vårsolen började värma en aning slog snödropparna upp sina klockor och lockade bina till sig.
Foto: Peo Nilsson
Så snart vårsolen började värma en aning slog snödropparna upp sina klockor och lockade bina till sig.

För många av oss finns det ett inneboende krav på att vi skall vara så duktiga, så flitiga, så ambitiösa – och så kloka. Kan vi tillåta oss att släppa det för en liten stund?

Det finns varelser i naturen som måste arbeta varje sekund och minut för att överleva, föröka sig och låta släktet leva vidare. I fritt tillstånd och utan påverkan av gifter från omgivningen går livet vidare på det sättet. Bina fortsätter att vara just som bin, flitiga. Det är alldeles nödvändigt. När yttre påverkan skadar de viktiga insekterna – bin inräknade – då störs ordningen. Inte bara för insekterna själva utan också för oss. Vi är beroende av deras hjälp för att vi även fortsättningsvis skall kunna leva av och med naturen.

Äppelmoset, blåbärspajen, höskörden, jordgubbarna, honungen. Allt, allt och mycket mer därtill är beroende av bin, humlor och andra insekter. Av att de fortsätter vara flitiga och söka näring.

Det inneboende kravet som vi bär på, att vara duktiga, flitiga och ambitiösa. Det är också det som driver oss att utvecklas som personer och den miljö vi lever i och av. Men ibland måste vi kunna koppla av. Vi som har det så bra är inte beroende av att arbeta varje sekund och minut för att överleva. Det är också nödvändigt att vila och samla kraft. Att samla på intryck från annat än den vanliga vardagen.

”För att åstadkomma storverk måste en människa vara mycket lat såväl som mycket flitig.” (Samuel Butler)

Det kan vara svårt att säga nej. När de inneboende kraven ger sig till känna är det lättare att säga ja till allt och alla. Och så blir pressen ännu större. Därför – även om det är svårt måste vi lära oss att säga ”nej, jag orkar inte, nej, jag måste inte, nej, jag kan inte”.

Och vi som möts av ett nödvändigt nej har skyldigheten att respektera det. Nästa gång kan det vara du och jag som har lärt oss och är tvungna att säga nej. För en liten stund får vi låta bli att vara som bin, flitiga och i farten för jämnan.

fakta

Jag kunde ju vara

En luffare är jag – vad mera,

jag kunde ju vara en präst,

jag kunde ju vara en brukspatron

en bonde eller en häst…

 

Jag kunde ju vara en svala,

en kråka eller en snok,

en snok – eller kanske en blomma,

ett sommarstänk i en bok…

 

Nå – öster börjar i väster

och söder slutar i norr,

virrig är jag av frågor

och halsen är fan så torr…

 

… en luffare är jag, som halkar

förbi i vägarnas grus.

Mitt hjärta är hett som en masugn

och kallt som ett fattighus.

 

Nils Ferlin (ur En döddansares visor, 1930)

Visa mer...