När Strandtorps kvarn blev sommarnöje

Strandtorp Artikeln publicerades
Inga Holmberg framför Strandtorps kvarn.
Foto:Ur Anne-Marie Brännströms samling
Inga Holmberg framför Strandtorps kvarn.

Sommaren 2017 såldes Strandtorps kvarn till Björn Nilsson och Andrea Karlsson. I artikeln i Ölandsbladet om affären reagerade en läsare på några uppgifter som inte stämde med verkligheten.

Här kommer den sanna historien om hur Strandtorps kvarn blev sommarnöje och "våffelkvarn". Anne-Marie Brännström, dotter till Inga Holmberg, tidigare kvarnägare berättar.

– Jag vill önska de nya ägarna lycka till med kvarnen och berätta hur det började. Sommaren 1934 var min farmor, Ingeborg, Bojan Holmberg ute och letade efter ett sommarnöje i närheten av Strandtorp. Mjölnaren stod utanför kvarnen och Bojan frågade om han kände till något passande ställe. Då kan frun köpa kvarnen, tyckte mjölnaren och Bojan köpte den på stående fot! Det är klart att min farfar var med på noterna, han hade respekt för farmors företagsamhet. Familjen renoverade kvarnen till bostad. Rev ut maskineriet och bytte ut vingarna som med några års mellanrum blåste ner efter vinterstormarna. Man borrade en brunn och inredde trivsamt. Först på 1960-talet kunde man dra in elektricitet.

– Min faster Inga, gift Engström, och hennes bror Yngve Holmberg, växte upp med Strandtorps kvarn som sommarnöje. Inga blev med tiden barnläkare och Yngve en under 1970-talet välkänd högerpolitiker. Min mamma, Inga Holmberg, var tidigare gift med min pappa som dog när jag var fem månader gammal. När mamma och Yngve gifte sig på 1950-talet kom jag och min syster Marit att bo i kvarnen på somrarna. Yngve drog till sig känt folk, konstnärer och författare. Yngves pappa, Nils Holmberg, översättare av internationellt berömda författare, var en av dem som skrev och ritade i gästböckerna. Det är roande läsning. Bland annat, besökte konstnärsparet Irma och Einar Forseth kvarnen 12 augusti 1947, Mälardrottningen, i Blå hallen i Stockholms Stadshus) är ett av hans verk. Besöket varade till den 19 augusti då andra gäster kom. Bland annat Gustaf V, en adjutant har noterat kungens närvaro i gästboken.

Det var inte så fridfullt som man kunde tro att bo i kvarnen, berättar Anne-Marie.

– Turisterna ville fotografera kvarnen. De tyckte det var originellt att vi bodde där, så vi skulle vara med på bild. Vi blev vana vid att posera och le väluppfostrat mot turisterna. Men när Inga och Yngve skilde sig måste mamma försörja oss och 1972 startade hon Strandtorps våffelkafé. Mamma var driftig. Hon såg att kvarnen var en turistattraktion med sitt läge, högt uppe på en ås, så att vingarna kan fånga vinden. Läget ger en strålande utsikt. I öster, Egby alvar med soluppgångar och fågelstreck som avtecknar sig mot skyarna, i väster solnedgångar över Kalmarsund med segelbåtar på glittrande vatten, sjöfågel och en ständigt ny bild av livet vid ölandskusten.

– Inga rustade upp kvarnen, trasiga delar byttes ut, fasaden kläddes med tjärpapp och målades Faluröd. Några damer anställdes som hjälp. Strandtorps våffelkafé drev Inga till slutet av 1900-talet då min syster Marit och ölänningen Jonas, tog över. De samarbetade bra men måste ge upp kaféverksamheten på 2000-talet.

Mot slutet av 1900-talet blev hälsovårdsnämndens krav på kaféer och restauranger strängare. Under årens lopp hade myndigheterna uppmärksammat bristande hygien på många matställen som orsakat allvarliga tillbud. Nu kom krav på att alla som sysslade med mat och dryck måste vara anslutna till kommunalt vatten, det blev förbjudet med "torrdass", köken måste ha hög hygienisk standard för att godkännas, allt med omtanke om gästerna. Men för många småföretagare blev kostnaderna för höga och man tvingades upphöra med sin verksamhet.