Konsten att dribbla bort en konstgräsplan

Visst, det låter fint på pappret. Pappersprodukter har ofta den förmågan att göra sig just i den formen. Men verkligheten ser lite annorlunda ut.

I höstas gjorde Ölandsbladet en idrottslig jämförelse mellan Kalmar kommun och Mörbylånga kommun. Kalmar kommun presenterade hur viktigt det var för framtiden ur hälsoaspekt och att göra kommunen attraktiv genom fritidssatsningar på mellan 500-600 miljoner kronor.

Grannkommunen Mörbylånga kontrade med att redovisa en konstgräsplan i Gårdby för fem miljoner kronor. Dock med förbehållet att föreningarna som tänkt nyttja planen själva skaffar fram tre miljoner kronor i bidrag, stöd eller sponsring, samt att man tar hand om driften.

Det är inget som idrottarna i Kalmar behöver göra - raggar sponsorer, skotta snö och måla linjer.

När det nu inte blir någon konstgräsplan i Gårdby så kan politikerna säga att det föll på att SSG eller RM inte lyckades hålla sin del av dealen, som helt dikterats av politikerna.

Ja, det gäller förstås inte den SD-politiker som inte alls tyckte man skulle använda konstgräsplaner i Sverige eftersom man inte gör det i England. Det där med att golfströmmen gör temperaturen i England mellan fem- och tio grader mildare än i Sverige och att elitlagen använder hybridgräs (blandning av plast och gräs).

Och knappast heller väl den C-politiker som ville ha basketkorgar på fotbollsplanen? Det är sannerligen inte alltid bättre vetande som fattar beslut i en kommunal demokrati!

Allt hänger också ihop med allt, råttan på repet. I Färjestaden står fotbollsspelarna på varandra för att få plats på kommunens enda konstgräsplan där plastgräset redan är uttjänat och i Mörbylånga känner man sig förbisedda. Men där lär det inte bli några förbättringar, eftersom politikerna har avsatt fem miljoner till något som inte kommer att bli av.

I råttan på repet-leken är det precis så som absolut ingenting blir gjort, någonstans!