Entusiaster använder semestern till arbete på Kronan

Det är torsdag, andra och sista veckan av sommarens marinarkeologiska grävningar på regalskeppet Kronan som gick till botten utanför Hulterstad 1676. Dykarna som har kommit från alla håll för att vara med i arbetet sitter i soffan i Hulterstadsgården, trots att förmiddagen är långt framskriden. Egentligen skulle de sedan ett par timmar ha befunnit sig på båten som ligger för ankar på redden utanför Skärlöv. Men vädret är inte med dem.

– Vi kunde inte dyka igår och förmodligen blir det svårt idag också, säger Lars Einarsson som är projektledare för Kronangrävningarna.

– Det blåser nordan, vilket är ovanligt vid den här tiden på året. Vågorna går för höga och det blir väldigt grumligt på botten där vraket ligger.

Lars kom med i arbetet 1982 då han anställdes på Kalmar läns museum, två år efter det att vraket hade upptäckts. Han är den ende som är anställd för arbetet, övriga arbetar helt ideellt och har så gjort i många år.

– Vi tar av vår semester och bekostar allt själva, förutom mat och boende. Utrustningen, årlig genomgång av den, läkarkontroll och annat som måste till, det står vi själva för, säger Åke Larsson från Stockholm.

Åke har arbetat med Kronan i 21 säsonger. Några har varit med upp till lika länge eller mer, andra i gruppen är betydligt nyare. För Carl-Johan Renner från Sigtuna är det första året.

– Jag är dykare och studerar just nu arkeologi i Uppsala. Det här är den bästa utbildningen jag kan få. Även om inte alla de andra är arkeologer så finns det en otrolig kunskap i gruppen. Jag lär mig någonting varje dag.

Också Lars Einarsson betonar värdet av det ideella engagemanget, vilket innebär att grävningarna har kunnat fortsätta i 38 år utan offentlig finansiering. För varje år blir kunskapen större och han hoppas på att Kronan så småningom skall få ett eget museum.

Männen som har kommit för att arbeta vid Kronan blir sittande i soffan i Hulterstadsgården. Om en liten stund skall de ha kontakt med besättningen på båten och följa väderrapporteringen via internet för att höra om det är möjligt att gå ut under eftermiddagen. Till dess är det väntan som gäller. Men på ytan märks ingen irritation, bara en önskan om att få göra ännu en insats för att kunskapen om Kronan skall bli ännu bättre. Sven Berglöf från Spånga säger vad de alla tänker: ”Vi är ju här för att arbeta, då vill vi göra det så mycket som möjligt”.

En arbetsdag vid Kronan är noga inrutad och alla vet vad som skall göras. Man dyker två och två, ett pass på 24 minuter på förmiddagen och ett pass på 21 minuter på eftermiddagen. De som inte är i vattnet kontrollerar utrustningen och gör klart för nästa grupp. Samtidigt finns det hela tiden två personer stand by, om det skulle hända något med dem som är i vattnet just då. Arbetsdagen börjar när båten går ut till havs klockan sju på morgonen.

– Sedan är vi tillbaka vid vår bas (läs Hulterstadsgården) vid sextiden. Det är hårt arbete och de här veckorna gör vi ingenting annat, vi befinner oss som i en liten bubbla och vet inte så mycket av vad som händer runtomkring, säger Niclas Mannerlöf som kommer från Oskarshamn och har varit med i arbetet i 28 säsonger.

Alla behövs, alla är lika viktiga för att arbetet skall fungera. Men kanske betyder Helena Lundberg från Kiruna lite extra. Hon är kock och ser till att det finns god och mättande mat på bordet. Och även om hon inte dyker är hon en i gänget, likaväl som alla de andra.

– Det är ett bra gäng med bra sammanhållning. Alla hjälps åt med allting, humöret är gott och man tar hand om varandra. Det är själen i det här arbetet, säger Lars Einarsson.

Han konstaterar att det mycket känslor kopplade till Kronan-projektet och en stark social samverkan. Det är Laget som gäller.

– I och med att många av dykarna återkommer från år till år finns det en kontinuitet i gruppen. Det innebär att vi inte har någon lång startsträcka när vi skall börja arbeta. De som är gamla i gården hjälper snabbt igång de som är nya.