Alexander Jensen: Alexander Jensen: ”Varför händer detta alltid mig?”
”Titta på min fina snöglob, den har jag fått av min morfar”, sa min kompis väldigt stolt.
Jag var åtta år och hade aldrig sett något så fint och frågade om jag fick titta på den.
”Ja men du måste vara försiktig, den får inte gå sönder”.
Nervöst tog jag emot den men jag fick inget bra grepp och den var tyngre än vad jag trodde. Jag upplevde resten i slowmotion: den föll mot golvet, glasbitarna for åt alla håll, golvet fylldes med vatten och snöimitation. Min kompis började gråta, hans föräldrar kom och jag fick väldigt dåligt samvete.
Det här blev starten på en trend som nu nästan känns som en förbannelse. Det är som om jag glömmer att ta med mig min fulla hjärnkapacitet när jag åker bort.
Jag har exempelvis genom åren råkat mata grisar med papper, låst in mig på en kompis rum och inte kunnat ta mig ut, förstört ett antal överraskningar och massor med andra saker.
Nu i helgen var det dags igen när vi bodde hos min fästmös familj i Värmland. Vi bodde i Lillstugan och till sovrummet finns en dörr som inte får stängas helt. För då är den väldigt svår att öppna eftersom den sväller när det eldas i kaminen.
Detta vet jag egentligen men vad gjorde jag första kvällen?
Jo, jag drämde till den ordentligt så att det ekade i rummet.
”Det där kan bli problem imorgon”, sa min fästmö.
Hon hade rätt! Morgonen efter fick jag ett bryskt uppvaknande.
”Du måste hjälpa mig att öppna dörren, jag måste springa på toaletten”, sa min fästmö.
Jag drog och drog men den satt fast som berget, dörren rubbades inte en millimeter. Vi fick hoppa ut genom fönstret, hon sprang till toaletten och jag till verkstaden för att snabbt lösa problemet. En kofot och ett gäng skruvmejslar trodde jag var framgångsreceptet.
Jag höll på länge med kofoten och lyckades hela tiden skapa en stor glipa. Men det kändes som om någon stod på andra sidan och höll emot.
Efter en halvtimma fick jag byta strategi. Jag försökte istället att peta ut nyckeln ur det gamla låset i ytterdörren, som var låst från insidan. Om jag lyckades kunde jag kanske öppna dörren från andra sidan. Men försöket var lika framgångsrikt som bygget av Hallandsåstunneln.
Jag började undersöka om fönstren var stängda ordentligt. Det var då jag upptäckte min maximala otur. På sovrumsdörren fanns tydligen en hasp som mot alla odds hade lyckats hamna i öglan när dörren stängdes. Det var därför dörren inte vek sig för kofoten.
Jag gav upp och med svansen mellan benen satte jag mig vid frukostbordet och förklarade mitt misstag, som så många gånger förr.
”Men varför stängde du dörren?”
Det fanns liksom inget bra svar på den frågan så jag kontrade med en lösning. Mitt förslag om att hänsynslöst demolera dörren välkomnades dock inte. Min blivande svärfar hade en mycket bättre idé och ringde en granne som kunde lösa problemet på fem minuter. Tydligen fanns det sprintar i gångjärnen som kunde tas bort.
