En svår konst att fördela rättvist
Tanken är som det brukar: en Robin Hood -variant där man tar från de rika och ger till de fattiga. Enklare uttryckt - man tar från storstäderna och fördelar till landsbygden. Tanken är att omfördelningen av skattepengar från storstäder till glesbefolkade områden ska öka med 1,8 miljarder kronor.
Det är rätt tänkt i en tid då urbaniseringen ökar allt mer samtidigt som vi blir äldre och äldre. Det är en svår ekvation att lyckas få en levande landsbygd där unga flyttar till storstäderna samtidigt som en åldrande befolkning blir kvar och behöver allt mer omvårdnad.
Klyftan mellan stad och land behöver motverkas, det är alldeles självklart. Den som bor i Triberga ska kunna få samma service som den som bor i en förort till Stockholm. Geografiska skillnader ska inte ge minskad kvalitet i de tjänster som hör till den svenska välfärden. Hela Sverige ska leva – det tar de flesta av oss för givet.
Men det räcker inte bara med utjämningssystem. Det är i sig ingen långsiktig lösning utan kan mer fungera som plåster på såren för att förhindra den akuta blödningen.
Det handlar också om att aktivt utveckla sin kommun och sin region för att få igång företagsamheten och öka inflyttningen. Vi kan se att vissa orter på landsbygden blir vinnare medan andra blir förlorare. Det handlar inte bara om tur eller otur, utan snarare om företagsklimat, kloka politiska beslut, en kommunal ekonomi under kontroll och engagerade medborgare.
Ett utjämningssystem är bra och kan säkert bidra till förbättrad ekonomi runt om i landets kommuner. Men för en framtida långsiktig tillväxt krävs också att kommuner och regioner sätter nya mål och inte bara förlitar sig på att staten ska ställa allt till rätta. Det gäller att göra sin del av Sverige attraktiv: för boende, för arbete, för utbildning, för fritid, för kultur. Sen kan ett eventuellt förbättrat utjämningssystem komma som en extra bonus.
