Den där glöden som får landsbygden att leva
På andra håll kommer det knappt en människa vid liknande dialogmöten och då handlar det ändå i nio fall av tio om nedläggningar eller saker som ska försvinna från orten.
Det var faktiskt nästan så att jag inte kunde sluta le i måndags kväll när jag närmade mig avtagsvägen mot Byrum i måndagskväll.
Vilket fantastiskt engagemang!
Jag var ute i god tid, att det skulle vara kö till den lilla parkeringen vid bygdegården var precis som väntat. Svängde istället upp och parkerade vid den gamla Åkerboskolan, som nu ska bli ny igen. På något sätt.
Å ena sidan kan jag ibland som ansvarig för lokaltidningen bli galen på den totala hängivenheten, sammanhållningen och den där vi-mot-hela-världen-mentaliteten.
Å andra sidan...kan jag bara älska den!
Helt vanligt är det kanske inte att ett kommunalråd vill bygga en ny skola för 50 miljoner eller som han själv säger ”så många fler miljoner det behövs” och ändå vara något litet rädd för att bli lynchad när han säger det i en bygdegård.
Åkerboskolan innefattar så oerhört många parametrar - kostnader, storlek, nytt eller renoverat, driftskostnader, arbetstillfällen, in- och utflyttning.
I stort sett alla människor på norra Öland berörs av Åkerboskolan på ett eller annat sätt. Och när det berörs då hettar det till i det öländska blodet.
Skolans rektor fick frågan om vad hon ansåg om den nuvarande skolbyggnaden och jag vet inte själv om hon anade hur laddad just den frågan var. För när hon svarar att de som förespråkar en renovering inte kan ha en aning om hur dåliga och icke ändamålsenliga de nuvarande lokalerna är, så undrar jag hur hon vågar?
Och Framtid Ölandspolitikern, tillika lokala byggmästaren, som är en av de starkaste förespråkarna för att skolan ska renoveras, men som ändå lägger till att moduler är ett vanligt sätt att bygga nu och att det ”behöver inte vara dåligt”.
Kan tycka att en sådan rektor och en sådan politiker är modiga. Det där att våga säga sådana saker i en fullsatt bygdegård som hotas att sprängas av den där utanförskapskänslan, att inte lyssnas på, att vara satt på både kommunalt och nationellt undantag.
Det går att säga att öländska bygdegårdsmöten möjligtvis kan ge fel fokus, fakta och kanske slutsatser.
Men sanningen är den att hela Ölands överlevnad hänger på det där engagemanget. Därför kan jag inte sluta att le över kön till bygdegården - fortfarande både lever och glöder den öländska landsbygden!
