Två mediala utställningar på Konstmuseet

KALMAR

Vi lever på våra minnen. Men våra tolkningar av dem förändras ständigt av nya personliga upplevelser, den allmänna tidsandan som kan få oss att tänka på vissa sätt eller helt enkelt en strävan att framställa oss i en bättre dager. Ska det bli ett konstverk har gestaltningen sina egna lagar. Synen på verkligheten kan emellertid också påverkas av bildflödet som ständigt når oss via de nya medierna (foto, film, video och internet) sedan åtminstone 100 år tillbaka.

Henry Parland, den finländske diktaren, författaren och kulturskribenten hade redan 1928 i en dikt dragit ”ett slags konklusion av illusionseländet” (citat efter Clas Zilliacus i ”erhållit Europa/vilket härmed erkännes” – Henry Parland-studier, utgivna av Svenska litteratursällskapet i Helsingfors, Finland och Atlantis, Stockholm, 2011):

Det är lögn

att film är konst

(vad är inte konst?)

Film är religion

som av verkligheten

gör ett par vackra ben

vi får se

men inte röra.

(Henry Parland. Hamlet sade det vackrare. Samlade dikter. (1964), sida 105).

Detta som en inledning till de två ”mediala” utställningar som lördagen den 10 december hade vernissage på Kalmar konstmuseum, nämligen Magnus Peterssons Arkipelag (pågår till 4/3) och den tysk-polska Anna Baumgarts Fresh Cherries (till och med 25/1).

Magnus Petersson (född 1971) bor och arbetar i Halltorp i Södra Möre och hade 2003 tillsammans med fotografen Lukas Lundh en uppmärksammad utställning på Galleri Mittbrodt i Borgholm. Lukas ställde ut stora grafiska fotokopior och hyllade sin far Stefan Lundh ”med en videoslinga av segel- och motorfartyg i storm till sång av Vera Lynn – Auf Wiedersehn (Vi ses igen) – från krigsåren då luften var krispig som kristall och allting var möjligt” – så skrev jag den 5/6 i en recension med titeln ”Ung konst på nostalgitripp”, medan Magnus Petersson hade byggt och fotograferat modeller av interiörer med vackra intrikata belysningar.

”När man ser Lukas klädd i citydress kunde han varit en av dessa sköna överklassynglingar som ställde upp som frivilliga i britternas Spitfires och vann slaget över Storbritannien.”

Båda hade gått på Valand. Lukas som var 27 år gammal hade gått där i tre år, medan Magnus som var ett år äldre gick där från 1999 till 2004.

Detta år – 2003 – var överhuvudtaget en av de mest spännande konstsäsongerna på Öland.

Den började med Ulf Abels storverk Gudomliga ikoner till det internationella symposiet om den stora ikonsamlingen på Nationalmuseum och fortsatte med Mette Möllers utställning ”Ursand” på Pinakoteket i Mörbylånga. Då hade vi nyligen sett den underbara konserten som sändes i Berwaldhallen med den maskerade radiokören och fåglarna på scenen som hon hade skapat som scenograf. Hennes föräldrar är det kända keramikerparet Tom och Grete Möller av vilka vi längre fram på hösten också fick se pappan Tom Möller ställa ut på Pinakoteket.

Dessförinnan hade VIDA först bjudit på Bærtling, och sedan Olle Bonnier och Lars Englund. I Capellagårdens utställningslokal invigdes i februari utställningen SE MÄNNISKAN! – porträttkonst från länet av museichefen Klas Börjesson, Kalmar. I maj ställde intendent Anders Nisson ut 60 målningar av Per Ekström på Himmelsberga museum som sedan följdes av Ivan Hoflund, medan Per Ekströmmuseet visade en stor svensk symbolist i huset i Mörbylånga – Pelle Svedlund – som föddes i Gävle 1846 och slutade sina dagar som intendent på Thielska Galleriet 1947.

På Folkhögskolan i Ölands Skogsby ställdes i november ut en vandringsutställning av samtida videokonst - SHOW UNIT - producerad av Riksutställningar. Det var en gedigen samling av 17 svenska och utländska konstnärer som medverkade som, tillsammans med det lokala projektet KONSTVIDEON HAR LANDAT. Vernissagekvällens föreläsare var Elisabeth Haglund, chef för Borås konstmuseum, som är en av våra främsta experter vad det gäller videokonst.

Samtidigt besöktes Öland av Niklas Östlund från Liljevalchs konsthall för att förbereda en utställning av fotografiprofessor Tuija Lindström samt hålla en föreläsning om Samtidskonsten i Torngårdslokalen på sydöstra Öland, som den snart tioåriga kulturföreningen Karneval påpassligt hade tagit initiativ till. Öland var med andra ord inte helt bakom flötet.

Men nu till de två utställningarna på Kalmar Konstmuseum.

MAGNUS PETERSSONS ”ARKIPELAGE”

består av en modell på 70 kvadratmeter av en fiktiv skärgård i storlek 1:40 och på väggarna de foton han har tagit av enskilda vyer av kobbar och hus. Utställningen är hans bild av en utsatt verklighet, sådan som August Strindberg har skildrat den i Hemsöborna från Stockholms skärgård eller Emilie Flygare-Carlén i Rosen på Tistelön eller Enslingen på Johannisskäret från kustlandskapet i Bohuslän.

Men bilderna är människotomma. ”Människor blir närvarande genom de spår de lämnat efter sig i miljöer som övergivits, gått förlorade eller ännu ej tagits i bruk. [– –] Det välbekanta och alldagliga glider undan mot ett skymningsland som jag skapar, återskapar eller återupptäcker”, skriver han själv. Men jag får ingen kontakt. Det är som i På spåret bara en skenverklighet. Om de hade förenats med texter eller uppläsningar hade de gjort större verkan på biblioteket. Det är synd. För de är, precis som på Galleri Mittbrodt, ”en föreställande konst” som man skulle kunna leva sig in i.

Nu stannar det vid en beundran för modellbygget och mörkrumsarbetet. Jag har sett bilder på webben från andra utställningar, som City 2 på Liljevalchs konsthall. De kan anspela på Piranesis bilder men här väcker bilderna varken framtiden eller minnen till livs. Kruxet är att vi saknar en skärgård på Öland. Det undrade också Johan Scott i en intervju. Han är född på Åland: ”Varför finns det så få hamnar på Öland? På Åland har alla en båt. Det är en del av livet.”

I den andra utställningen är det istället bristen på historiska referenser som är påfallande. Något som också understryks av konstmuseets eget programblad: ”DU BEHÖVER INTE FÖRSTŔ . Det håller jag inte med om.

ANNA BAUMGARTS ”FRESH CHERRIES”

är ett videoverk som skildrar den terapeutiska behandlingen efter en gruppvåldtäkt av unga polska flickor i ett arbetsläger i Gdansk under kriget.

Den tysk-polska konstnären Anna Baumgart, som föddes 1966 i Wroclaw (tidigare Breslau) i Polen har inte själv upplevt detta. Hennes namn tyder på att hon är en av de hundrafemtio tusen goda tyskar som stannade kvar i Polen i den del av landskapet Schlesien som ockuperades av Polen som kompensation för de förlorade östra delarna som Sovjetunionen hade tagit.

Anna Baumgart tog examen från Konstakademien i Gdansk 1994. Filmen är en uppgörelse med det sexuella våldet i krig. Den är till det yttre en dokumentär där hon låter de inblandade komma till tals, om än genom representanter.

För egen del väckte den minnen av krigsslutet som jag upplevde i Berlin 1945. Vår lägenhet stod visserligen under skydd av den svenska beskickningen, eftersom min mor var svenska, men då vi upplevde belägringen och krigsslutet i skyddsrummet där alla i fastigheten bodde kollektivt, kunde jag bevittna de våldtäkter som också där ägde rum. Inte framför våra ögon – de enskilda ryssar som utförde dem drog sig ofta undan i källaren.

De var också rätt barnkära, vilket den amerikanske socialpsykologen Bronfenbrenner sedan bekräftade i sin undersökning ”Två barndomsvärldar” på -70-talet – så för barnen var det ingen fara.

När amerikanerna marscherade in i Berlin, som delades upp i fyra sektorer, fick de det lättare – de hade ju tuggummin och flickorna stod i kö. Svarta börshandeln som då florerade var likväl centrerad på flickorna. Fram till att Väst- och Östtyskland skildes åt var värdemätaren hundra mark, en flicka, en tvål, en ask cigarretter eller en chokladkaka.

SÅ LIGGER SANNINGEN I BETRAKTARENS ÖGA

Det blåser från sydost, och därifrån kommer intet gott” brukar det heta på Öland. Det kan gälla fåken men också plundringar från främmande krigsflottor.

Jag undrar hur man ser det från andra hållet. Ty de svenska plundringstågen i sydostlig riktning har varit lika talrika alltsedan Trettioåriga kriget. Skräcken för svenskarna levde kvar i flera sekler i Tyskland och Böhmen, där det dog 20 till 30 procent av civilbefolkningen, alltså fyra till fem miljoner. I Nordtyskland var de civila förlusterna över 60 procent.

”Historia skapar identitet. Liksom Identiteter formar historia”, skrev Agneta Plejel en gång för länge sedan. De tycks gälla fortfarande.

ERICH SCHWANDT