Med Skarsgård via Stora Rör till yttre rymden

Det finns Science Fiction-romaner av olika slag. I ”Vävaren” finns ingen motsvarighet till kaptenerna Jean-Luc Picard och James T Kirk i ”Star Trek” som myndigt kommenderar "Ahead Warp Factor One" eller i krissituationer ”Maximum Warp” och som förbereder sitt rymdskepp för strid. Inte heller finns någon likhet med rymdimperialismen och ”May the Force be with you” i ”Stjärnornas krig”.

I ”Vävaren” går det mera normalt till, det är en framtida vardagsvärld som har det gemensamt med de flesta av SciFi-klassikerna att världen styrs av Federationen, hos Skarsgård med säte i New York. Det råder även i Skarsgårds framtidsvision en maktdelning mellan det statliga – som har feodala inslag – och det vinstinriktade näringslivet, det senare i boken kallat Handelshusen. På vardagsplanet finns det skolor och skolklasser för de unga, misslyckade äktenskap och dekisfigurer för de medelålders och det finns äldreboenden och pensionärssysselsättningar och ensamhet vid livets slut.

Huvudperson i boken är den unge Stan, vars utveckling vi i snabba knyck får följa från barn och tonåring till rymdpilot, vilket han blir efter en praktiktid som rymdvarubud. Tycke uppstår mellan honom och den självständiga unga Freja, som har en elak pappa, som inte tål att Stan blir en bättre flygare än han själv. Stan drömmer om att bli ”vävare”, ett yrke som innebär att arbeta längst ute i vår galax och skapa så kallade maskhål som öppnar nya vägar till andra delar av rymden. Och vävare blir han.

Författaren har kallat sin roman för ”SciFi light”, kanske på grund av vardagsinslagen och frånvaron av krig och otäcka och snälla monster. De framtida prylar, apparater och hjälpmedel som inte finns idag bakas in i handlingen på ett smidigt sätt, ungefär så som det magiska bakas in i de tidiga Harry Potterböckerna. Och det finns mycket av just Harry Potter i ”Vävarens” struktur – plus en gnutta Biggles. Redan huvudpersonen Stan är en Pottersläkting, som ibland känner sig som ett freak. På Pottermanér, snarare Hagridmanér, skaffar han sig en sexhövdad grip som husdjur. Han flyger sin svävare så som Harry Potter flyger sin kvast vid Quidditch-matcherna. Rymdförflyttningarna i ”Vävaren” genom ”maskhålen” sker, med ett tragiskt undantag, lika lätt som när magikerna ”disapparate" på en plats och "apparate", alltså dyker upp på en annan. Ingången till maskhålen fungerar som Potters öppna spisar eller garderober.

Konstaterandet av ett Potterinflytande skall inte uppfattas som kritik. Jag sträckläste Potterböckerna, åtminstone de tidigare, de senare blev litet segare. Och jag sträckläste även ”Vävaren”. Handlingen är tillräckligt förgrenad för att inte bli långrandig och den förs framåt på ett bra sätt med ett och annat hiskligt äventyr instoppat. Eventuella pekpinnar är väl dolda. Det finns en sidohandling av deckartyp. Reklamen kring boken har siktat in sig på denna och betonar den, vilket kan vara aningen missvisande. Det är Stan och hans familj och hans kamrater som står för huvudinnehållet.

Harry Potter-böckerna hör inte till SciFi-litteraturen. Det magiska hör till Fantacy. Torbjörn Skarsgårds bok har dock sin rätta plats i SciFi. Författaren har byggt in en framtidsteknik i sin bok som åtminstone till en del diskuteras i dagens vetenskap. ”Maskhålen” exempelvis bygger på Einsteins teori eller insikt om det krökta rummet, eller rum-tiden. Om rum-tiden kröker sig tillräckligt mycket skulle man teoretiskt sett kunna se sig själv på ryggen – det sade man åtminstone i min ungdom.

Om maskhålen har jag läst att de har använts i många böcker och filmer som ett sätt att snabbt förflytta sig i rymden, senast kanske i filmen ”Interstellar” (2014) med Matthew McConaughey som hjälte. Tanken är att våldsamma krafter böjer rummet, så att områden av universum som ligger långt åtskilda kommer närmare varandra. Maskhål är dock inte tunnlar genom "rymden", utan tunnlar genom rum-tiden, vilket inte lär vara samma sak.

Så långt om det tekniska.

Torbjörn Skarsgårds öländska anknytning – ledet skar- i familjenamnet sägs komma från bynamnet Skär-(löv) – och sommarvistelserna i Stora Rör har fått ett nedslag i boken. I bokens sista scen ligger Stan på rygg i sitt vävarskepp och stoppar i sig lunchtuggummit – sådana fanns med tusen olika smaker, ytterligare ett Potterinslag för övrigt. Han stelnar till. Smaken av kryddpeppar, lingon, smör, potatis fyller hans mun. Tuggummi med kroppkakssmak!

Torbjörn Skarsgård planerar att ge ut flera böcker med berättelser från den värld han skapat i denna sin första bok. Den gav mersmak, inte bara av kroppkakor.