Tredje ståndpunkt kring folkomröstningen

Insändare Artikeln publicerades
Insändarskribenten efterlyser en utvecklad demokrati.
Foto: Peter Boström
Insändarskribenten efterlyser en utvecklad demokrati.

Svaren på frågan i den kommande folkomröstningen, ska Öland vara en eller två kommuner, är tämligen likgiltiga. Inget av alternativen i folkomröstningen innehåller utveckling eller förändring. Frågan är fel utformad och vi borde i stället formulera frågor om demokratin på Öland, vanligt folks inflytande, påverkan och deltagande. Här finns det potentialer för utveckling.

Folkomröstningsfrågan handlar bara om på vilket sätt vi vill att det gamla vanliga ska fortsätta. I två kommuner, centraliserade efter det mönster som präglat efterkrigssamhället. Eller bara en kommun, lika centraliserad på samma sätt. Kalmar skymtar vid horisonten, mest centralt, precis som det var på medeltiden.

Jag har vuxit upp i ett samhälle präglat av centralisering på alla områden: politik och förvaltning, marknad och ekonomi, landsbygd och stad. Dragningskraften in mot olika centrum har varit stark, och alstrad av de få som redan befunnit sig där. Inget samhällsproblem har lösts genom denna koncentrering. Marknadens vinstbehov har inte minskat utan ökat, den offentliga sektorns budgetproblem och sparbehov har också ökat, liksom landsbygdens utarmning och avfolkning. Allt färre personer är engagerade i det demokratiska beslutsfattandet, de allt färre och centralare byråkratiska organisationerna har fortsatt att svälla, både i offentligheten och i privata storbolag. Medborgarnas kontakt med sina folkvalda har minskat och blivit mer indirekta, och förtroendet verkar också ha minskat, även om det är svårt att mäta. Entreprenören bor alltmer sällan i grannhuset, utan tycks ha flyktat till Caymanöarna. Trots detta är trendriktningen konstant: centraliseringen fortgår oförtrutet.

Drivkraften bakom centraliseringen är makt och pengar, och ofta samverkar dessa två. Det ena ger det andra. Demokrati är den motvikt som ska balansera dessa krafter. Demokrati är i grunden maktdelning. Maktdelning kräver motsatsen till centralisering: mindre enheter, fler deltagare, bättre översikt, jämlikhet.

Dagens två kommuner behöver utvecklas, precis som alla kommuner. Att göra dem till en är ingen förändring, bara en hopslagning av det gamla vanliga. Runt om i Europa, och även i Sverige, finns idag exempel på hur en omställning kan ske, där breda grupper försöker stärka det lokala samhället och skapa utrymme och tillfälle att utveckla nya roller. Processer som växer fram underifrån, i samarbete med överbyggnaderna, men utan styrning uppifrån. Det handlar inte om ”kommunalt samarbete” där chefstjänstemän och politiker möts i konferensrum och kollar med SKL och partierna i Stockholm först, utan helt nya, lokalt anpassade strukturer för det moderna samhället som utgår från medborgare, byar och stadsdelar, intressen och verksamheter. Öland har sannolikt mycket goda förutsättningar för en sådan utveckling. Ön är genom sin fysiska avgränsning en lätt identifierad enhet, med ett historiskt väl utvecklat lokalsamhälle. Vi talar ju mycket om bykänslan som finns kvar. Denna styrka kommer ur själva marken, ur natur, kultur och historia och finns hos medborgarna, inte i de kommunala organisationsplanerna. Vi kunde bli ett exempel för en utveckling som hela landet behöver. Det skulle än en gång bekräfta Linnés konstaterande att Öland är ”annorledes”, och säkert bidra positivt till både inflyttning och turism. En utredning om detta borde ha genomförts i stället för den innehållslösa kommunutredningen, men kan naturligtvis initieras av lokalsamhället även nu. I väntan på ett sådant initiativ framstår frågan om en eller två kommuner som oväsentlig. Svaret saknar relevans.

Bo Jansson, Algutsrum