Insändare - fornfynd Eketorp: "Stor sorg de ska hamna i källarna”

Insändare Artikeln publicerades
Eketorp har lockat mycket folk i sommar. De har bland annat kunnat beskåda fynd från borgens historia.
Foto: Arkiv
Eketorp har lockat mycket folk i sommar. De har bland annat kunnat beskåda fynd från borgens historia.

Det är med stor sorg vi idag nås av nyheten att några av de få fynd från den rika och unika öländska historien som faktiskt visas på Öland även de skall hamna i ”källarna” i Kalmar och Stockholm – detta i sig en slags ironisk symbolik över de historiska maktförhållandena.

Nyligen presenterades en internationell undersökning där besökares uppfattning om olika länder redogjordes för, och en av de saker som är slående är att mycket inom besöksnäringen som handlar om att förädla de värden som står för det genuina och unika.

På Öland har vi stränder, naturen och mycket som med självklarhet lockar besökaren. Öländsk historia och landskapets (för det är ett eget landskap, även om det verkar vara oklart kring detta på fastlandet ibland) kulturarv har i många stycken också just dessa kvalitéer. Det är ju därför givetvis av stort intresse att man, för den tänkta besökaren, kan visa och berätta om dem på bästa sätt.

Fynden är måhända inte allt, och precis som man från Eketorps håll är inne på finns det såklart andra sätt att också förmedla. Fynden ger dock ofta det extra mervärdet och känslan av att ta del av något speciellt, det blir inte sällan en krok att hänga den större berättelsen på. Att många föremål från Öland är av internationellt sett högt intresse torde inte minska den potentialen.

Att en besökare idag måste hänvisas till Kalmar eller Stockholm för att se de fynd som starkt kopplas till olika delar av den öländska historien (och tillhändelsevis faktiskt visas) är i många avseenden något som försvagar dessa värden, även om i alla fall Kalmar får sägas ligga på relativt behändigt avstånd. Allra sorgligast är det förstås med de fynd som i huvudsak endast magasineras, istället för att kunna lyftas fram och visas. I det sammanhanget är det nu såklart beklagligt att de montrar och tillhörande utrustning det senaste året försämrats så till den grad att föremålen nu måste flyttas skyndsamt från Eketorp. Att skyndsamt iordningställa nya förutsättningar för att åter visa dem bör vara högt prioriterat, och kanske kan detta bli startskottet för att åter väcka frågan om hur öländsk historia kan visas på ön. Statens Fastighetsverk kan förhoppningsvis vara en bidragande faktor till att möjliggöra detta, tillsammans med kommunerna, och låt oss hoppas att man på detta sätt kan lösa frågan – givetvis med sådana faciliteter och säkerhet att föremål inte kommer till skada. På nationell nivå handlar frågan nog bland annat om hur systemet med lån av föremål, hur dessa skyddas och visas och av vem – även ”glesbygden” bör kunna vara möjliga aktörer i dessa sammanhang, förutsätt att saker sköts på rätt sätt.

Från museet och hembygdsförbundets håll ämnar vi göra vad vi kan för att stödja det arbetet på båda nivåer. Möjligen kan detta mynna ut i ett samlat grepp kring det öländska kulturarvet – ett grepp där nu kommunalförbundet bör ta den roll som annars en gemensam kommun skulle kunna ha gjort.

Julius Winberg Sääf

Verksamhetschef

Ölands Museum Himmelsberga

Ellinor Jonsson

Ordförande

Ölands Hembygdsförbund